Jag kan ju börja med att skriva me fucking jävla too. Precis som varenda människa utan hängande könsorgan har jag drabbats av sexuella trakasserier i olika former. Som den gången för kanske 25 år sedan när jag och min kompis blev omringade av ett gäng äldre killar utanför den lokala matbutiken. Det var ovälkomna händer, hotfulla kommentar och väldigt, väldigt obehagligt. Jag vet inte vad som hade hänt om inte den välsignade Monica – hon som ägde stället – kommit utspringandes och hotat med att ringa polisen. Eller den gången, på en Finlandsfärja, när jag och en annan kompis – vi var elva år på resa med våra föräldrar – blev studerade och högljutt betygsatta av ett gäng vuxna karlar som var sugna på lite extraungt lammkött. Jag minns än idag att min "röv var lite för sladdrig".
Listan kan göras betydligt längre. Men det handlar inte om mig det här. Det handlar om oss. Och det är nog därför jag är så heligt förbannad.
Ända sedan den amerikanska filmstjärnan Alyssa Milano för en månad sedan i en tweet bad alla kvinnor som någon gång blivit sexuellt trakasserade att svara med orden "me too" har jag varit arg. För svaren slutar aldrig strömma in. Hashtaggen #metoo har blivit en världsomfattande rörelse och vittnesmålen är så många och så vidriga att det nästan är svårt att ta in.
Att vi lever i ett patriarkat är inget nytt. Det påminns jag om varje dag, både privat och i min yrkesroll. Men att det patriarkatet var såhär smutsigt – det övergår mitt förstånd.
Den senaste månaden har jag kokat inombords och garanterat även utanpå. Jag kommer på mig själv bli förbannad på min sambo för att han kan sitta där vid matbordet eller framför TV:n och bara vara man. Utan bekymmer, rädslor, osäkerhet. Bara helt självklar i sina skor här på jorden.
Han behöver aldrig vara rädd för att bedömas utifrån sitt kön (förutom kanske av mig då). Han kan ge sig ut och springa i skogen utan pepparspray och han tillåts åldras med pondus och värdighet. Dessutom snarkar han hela nätterna.
Nu vet jag att han inte ensam kan stå till svars för patriarkatets enorma fel och brister. Han är i själva verket en väldigt, väldigt bra människa. Jämställd, feminist, snäll och förståndig.
Men han kommer aldrig förstå hur det är att vara kvinna. Ingen man kan förstå det.
Men kvinnor kan – och när vi gemensamt har fått nog, som nu, då kan inget stoppa oss.
På söndag manifesterar över 700 kvinnliga skådespelare över hela landet under slagordet #tystnadtagning. Tillsammans vittnar de om hundratals och åter hundratals sexuella övergrepp inom film- och teaterbranschen.
Gemensamt har dessa skådespelerskor skrivit ett manifest där de kräver nolltolerans mot sexuellt utnyttjande och våld. De efterlyser att de som sitter på makten börjar ta ansvar på riktigt. De vill se fler kvinnliga upphovsmakare, regissörer och producenter för att både makt och medel ska kunna omfördelas. De är klara och tydliga med att de inte längre kommer att vara tysta.
Sen avslutas hela manifestet med meningen:
"Vi välkomnar och gläds åt en ny världsordning".
När jag läser de orden släpper min ilska något och jag känner hopp i stället.
En kvinna kan vara väldigt, väldigt stark. Men många kvinnor kan tillsammans förändra världen.