I dessa deprimerande tider då Simpla Despoter pratar om att människor inte passar in i det svenska samhället och trots den sortens motbjudande uttalanden backas upp av beklämmande många inskränkta och skraja egoister – då passar det bra med en berörande berättelse om genuin gemenskap och mänsklig omtanke och värme.
Det är vad Annah Ovesson erbjuder.
Hennes huvudperson är den ensamsittande Sarah, 33 år och rullstolsburen efter en traumatisk trafikolycka. Hon känner sig som en föga attraktiv partner på sina två hjul, men längtar efter barn och anlitar därför en fertilitetsklinik i Danmark.
I hennes omgivning finns den snart 90-åriga Berit med besvärlig hosta och godhjärtade pokerkompisar, arbetskamrater och ett par potentiella pojkvänner. Via den mest idealistiske av de två vidgas personkretsen dessutom med en rumänsk tiggarfamilj.
Tack vare allas goda vilja växer förståelse och samhörighet. Alla passar in.
Enbart idyll är det inte, för motgångar och en massa missförstånd komplicerar tillvaron – men som den sagolika historia det är så har den ett rosaskimrande slut och alla, åtminstone nästan, lever lyckliga i alla sina dagar.
På många sätt handlar det om samma sorts godhjärtade människor och hjärtknipande välvilja som i Ovessons debutroman ”Skillnaden mellan lingon och blåbär”.
Fast som i den skriver hon inte bara mjukt och humoristiskt, utan fortfarande också nybörjaraktivt taffligt ibland, både i berättandet och i dialogerna. En del avsnitt påminner om banala veckotidningsnoveller. Passivumformerna överanvänds (usch) och alltför ofta förlänger hon meningarna med onödiga ord.