– Det är så många gånger jag tänkt ta livet av mig. Jag hoppade från balkongen när jag var tolv år i desperation
Så börjar berättelsen om Izabella Tönnhed och hennes väg till ett värdigt liv. Vi möter henne i hemmet. Vårsolen slår in genom vardagsrumsfönstret, det droppar istappsvatten från takfoten och kaffekopparna står framme.
Det är svårt att just i detta ljusa nu se allt det svarta som Izabellas historia färgas av. Men det har varit en lång, mödosam och känslomässigt närmast avgrundsmässigt djup vandring att komma hit och hon kämpar fortsatt varje dag med att övervinna nya hinder. Fortfarande finns ärr som aldrig läker.
Izabella hamnade på barnhem i hemlandet Tjeckien redan som liten. Som barn i en zigenarfamilj fanns inga valmöjligheter, ingen rätt vare sig för mamma eller barn. Det fattiga barnhemmet var det som gällde. Det kringflackande livet var inget alternativ.
– Det var grymt fattigt på barnhemmet. Vi fick, bland annat, står på en lång rad och en och en gå fram till tanten som gav oss soppa från en och samma sked. Vi fick en sked var. Det minns jag tydligt. Jag minns också hur hungrig jag var. Alltid hungrig.
Vid fyra års ålder, och efter en lång process i olika domstolar, stod det klart att Izabella skulle adopteras bort. Hon kom till en familj i Sverige, i Luleå, men istället för att få en lugn och trygg tillvaro så berättar Izabella om någonting helt annat.
Izabella märkte tidigt själv att hon inte riktigt var som sina kompisar. Dels hade hon svåra fysiska skador efter tiden på barnhemmet, inte minst i armarna, men även svårigheter med inlärning i skolan.
– Jag hade svårt med talet. Antagligen för de trauman jag upplevt på barnhemmet. Jag stängde av mig själv. Enda gången jag var lycklig var när jag fick gunga. Jag gungar fortfarande, fast jag får passa på när inga barn är på lekplatsen. Det finns de som anmält mig för att jag är en konstig, vuxen typ som gungar.
Izabella berättar om sin autism och om sin dyslexi. Kanske den enskilt största anledningen till att skolundervisningen närmast blev omöjlig och som, till sist, fick henne att bli placerad i särskola.
Huskatten smyger förbi, sambon Janne håller upp en påtår. Izabella tittar tankfullt ut genom fönstret. Historien hon berättar är så sorglig och svart men samtidigt utstrålar hennes ögon någonting helt annat. Intensiv värme, glädje och ljus.
– Jag har en tro och en glädje. Särskolan var jättetråkig och jag skulle sorteras in, jag kände att jag inte passade någonstans. Jag fick mediciner som gjorde mig helt apatisk och inte speciellt mycket stöd eller förståelse. Men det blev mycket bättre när jag kom till en akut fosterfamilj och en av mina lärare brydde sig och märkte att jag gillade att skriva, trots min diagnos.
Läraren pushade Izabella att anmäla sig till en diktartävling som Svenska akademien ordnat. Hon skickade in sin "Meningen med livet" och blev, som särskolebarn, nominerad bland 3000 andra. Hon fick åka till Göteborg och fick ett stipendium.
– Jag blev för första gången sedd som en smart tjej, konstaterar Izabella som dock medvetet bråkade sig bort från särskolan i Gällivare. Hon var arg på väldigt mycket och ville, helt enkelt, inte vara ett särskolebarn.
– Jag kände att det var väldigt svårt att passa in, jag var orolig för hur min framtid skulle bil.
Izabellas dröm var att bli läkare eller danslärare och hon kände alltmer och att hon ville bevisa det. Då grep en av änglarna i hennes liv in.
– Det gjordes en utredning av min intelligenskvot och personen som gjorde den var den första kvinna som skrivit något gott om mig någonsin. Det konstaterades att min intelligensnivå räckte för vanlig skola, jag var felplacerad och blev friskförklarad. 17 år gammal var jag en fri kvinna.
Izabella klarade nian och startade gymnasieutbildningen. Hon kom till Luleå och tog sitt första jobb som diskare på en restaurang. Hon träffade blivande make, via dansen som är ett gemensamt intresse, och han stöttade Izabella för att få ökad självkänsla och hon började läsa på Komvux. Här fanns ängeln Eva – specialpedagogen. A och O för Izabella och andra i hennes situation. Men hon oroar sig.
– Skolverket har ändrat på mycket, förhållningssättet är annorlunda. Jag är orolig för framtiden, att människor faller mellan stolarna. I dag jobbar specialpedagogerna med att stötta lärarna. Jag kunde gå undan och få enskild hjälp av Eva, berättar Izabella och fortsätter:
– Hon tog hand om mig, släppte mig aldrig och gav mig verktyg för kunna lyckas i skolan. Jag tyckte jag var puckad men Eva sa tvärtom och hjälpte mig till godkänt betyg och en yrkesutbildning. Det betydde massor för självkänslan att kunna säga att jag är en utbildad kvinna. Jag kan läsa mig till kunskap, betala mina räkningar och gå på biblioteket. Det trodde jag var omöjligt, bibliotek var ju bara för smarta människor.
Izabella ser fram emot att medverka i "Malou efter 10", dit hon är inbjuden, och att skriva färdigt boken om sitt liv. Den är skriven för, och riktad till, personer med variationer.
– Jag tog mig vidare med rätt hjälp, ett levande exempel på att allt är möjligt. Men jag har ingenting att förlora. Det spelar ingen roll vad jag gör, jag har redan förlorat så mycket.