Finland firade 100-årsminnet av självständigheten i slutet av förra året. Nu befinner sig vår grannrepublik i ett nytt 100-årsminne, men knappast värt att fira: minnet av ett inbördeskrig som skar djupa sår i den unga republiken och som först nu börjar vara läkta.
Tornedalens museum, Haparandas och Torneås gemensamma kulturarvsinstitution, visar just nu en utställning om inbördeskriget och ger en bra bild av hur uppfattningarna om detta krig reviderats under årens lopp.
Utställningen ger också fasansfulla bilder om krigshändelserna. Inbördeskriget i sig krävde färre dödsoffer än arkebuseringarna, blodbaden, vid sidan av slagfälten. Det är alltid segraren som skriver historien. Därför kallades detta inbördeskrig för ”Frihetskriget”, av den vita sidan.
I utställningen redovisas bakgrunden till inbördeskriget, om tomrummet efter Tsar-Rysslands fall och den splittrade finska befolkningen. Där fanns en svenskspråkig överklass och där fanns motsättningarna mellan stad och land, mellan borgerskap och arbetarklass.
Världskriget innebar också matbrist och Finland var särskilt hårt drabbat. I det rodde ett folkligt missnöje och drömmar om ett bättre samhälle. Tomrummet efter Tsar-Rysslands fall gav ett spelutrymme.
Utställningen utgår från händelserna i republiken som helhet, men Tornedalens museum har passat på att tillföra ett lokalt perspektiv. Torneå var viktigt för vapensmugglingen från Sverige till de stridande, men i staden uppstod den enda striden mellan vita och ryska soldater.
Från 1809 hade Ryssland en garnison i Torneå. Vid tiden för inbördeskriget fanns 500 ryska soldater i Torneå. Ledningen för garnisonen hade för avsikt att dra sig fredligt tillbaka, men det fanns en revolutionär anda bland de ryska soldaterna. Den 6 februari 1918 stod ett slag i Torneå mellan vita, tillresta skyddskårister och ryska soldater. Skyddskåristerna vann slaget, nio ryssar och åtta vita skyddskårister stupade.
Men det stannade inte där. Efter slaget avrättades en rödgardist och sex eller sju ryska soldater. Det skedde på Torneälvens is. Invånarna i Torneå och Haparanda fick en påminnelse om inbördeskrigets ansikte. Många ryska soldater och rödgardister flydde till Haparanda av fruktan för sina liv.
Att ingen strid uppstod i Torneå mellan lokala vita och röda innebar att återhämtningen kunde ske snabbare i Torneåområdet än på andra håll i Finland. Torneå hade inte samma lokala känningar även om vita och röda från staden bekämpade varandra på andra håll.
Inbördeskrigets efterspel fördjupade klyftorna i det finska samhället. De vita segrarna lät uppföra krigsmonument och hyllade sina stupade kamrater på fina gravplatser. Anhöriga till rödgardister som stupat hade inga begravningsplatser att uppsöka. I utställningen visas bilder på kvinnor som söker sina avrättade män bland arkebuserade rödgardister.
Hur fasansfullt ett inbördeskrig är visar statistiken. Det var 17 000 som stupade i krigshandlingarna, som pågick från den 27 januari till den 15 maj 1918, men till det kom de 20 000 röda som avrättades av de vita segrarna vid sidan av slagfältet.