Patrick Modiano väcker sina slumrande minnen.
Det är våren 2017 då han försöker skapa ordning bland minnena från 1960-talet, vart och ett en pusselbit. Problemet är att många bitar fattas och att de flesta förblir udda.
Det är ett problem också för den som läser hans tack och lov bara 100 sidor korta roman.
Modiano minns människor och miljöer i sitt älskade Paris, för honom en stad full av vålnader. Sedan barndomen har han känt en dragning till stadens gåtor. Som ung såg han det som meningen med alltihop – att försöka lösa Paris mysterier.
Ibland försöker han förgäves tränga igenom ett ”täcke av is och glömska”. Emellanåt tinar allt och han erinrar sig då namn som slumrar i hans medvetande, nu under ett mjukare ”täcke av snö och glömska”.
Främst kommer han ihåg kvinnor, de flesta flyktigt förbipasserande.
Den han minns starkast vill han inte uppge namnet på. I juni 1965 ringde hon och bad honom komma till en lägenhet där det skett ”en olycka”. På plats fann han en död man. Kvinnan hade ”råkat döda honom” med en revolver som hon ”hade hittat i bokhyllan”.
De kom undan, men dagarna därefter kallar han de mest minnesvärda och de sista i hans ungdom. Länge kände han rädsla för att bli avslöjad som medbrottsling.
Till sin hjälp för att minnas har han häften i vilka han detaljerat noterat händelser, människor och deras utseende, samt möten och var de ägt rum.
Häftena är ”fulla av stympade meningar som har yttrats av anonyma röster”. Ändå lyckas han återge drygt 50 år gamla dialoger i detalj. Det känns inte realistiskt.
En extraordinär minneskonst, möjligen, använt i motiveringen när Modiano fick Nobelpriset 2014 – men ”Slumrande minnen” är för ospännande och för alldagligt berättad, så därför blir den snabbt bortglömd.