Det var i slutet av mars, tidigt i pandemin, som idrottsläraren Hans Bäckström, 59 år, började känna sig sjuk.
– Jag körde ett testrace längdskidor med mina vänner på Ormberget. Jag märkte att jag inte hängde med som jag vanligtvis brukar ha lätt för att göra säger han.
Han berättar att han hade hört på nyheterna om pandemin som alla andra.
– Som så många andra tänkte jag det är långt bort från mig förutom då kanske i undervisningen men jag höll distansen till människor.
Efter testtävlingen på Ormberget kände sig Hans konstig och trött.
– Dagen efter åkte jag tillbaka igen men jag orkade knappt ta mig runt 2,5 kilometersspåret och efteråt var det knappt så att jag orkade ta mig hem.
När Hans kom hem ställde han sig i duschen och duschade varmt jättelänge.
– Frun sa att jag såg blek ut. Jag gick och vilade i någon timme. När jag vaknade upp mådde jag ännu sämre.
Successivt ökade febern och Hans började må illa och hade riktigt ont i kroppen. Han kontaktade då sjukvården.
– Sjukvården ansåg inte att jag behövde testa mig.
På jobbet hade utbildningen övergått i fjärrundervisning så han behövde inte träffa studenter. Efter den första veckan kändes det lite bättre så då åkte Hans till fritidshuset med hustrun.
– Jag kom ihåg att jag tänkte nu bastar jag ur mig den här skiten, säger han.
Men detta var istället början på den värsta perioden. Hans fick nu hög feber. Värk i varenda körtel tillsammans med överkänslighet mot dofter.
– Min fru tappade ju sitt doftsinne samtidigt. Jag måste ha fått hennes säger han och skrattar.
Till slut kom hostan. Hans hostade och hostade och hostade.
– Jag ringde till sjukvården och sa att jag hostade. Men de svarade att jag inte hade några andningssvårigheter så jag behövde inte komma, sa läkaren.
Han försökte en tredje gång men blev nekad även då. Efter två veckor började febern slutligen minska.
– Men huvudvärken var kvar. Det var nästan värst. Det gick inte att tänka. Jag började pröva alla möjliga huvudvärkstabletter men inget hjälpte, förklarar Hans.
Till slut gick sjukdomen över men än i dag lider han men av pandemin.
– Det dröjde till midsommar innan jag kunde träna igen och jag har väl ungefär fem slag högre i vilopuls. Jag märker att jag inte har samma träningsförmåga i dag. Däremot har jag inga andra symtom och nackdelar. Jag kan nog säga att jag aldrig känt mig så sjuk som jag var då, det var knappt så att jag orkade gå på toaletten om natten. Benen bar inte, säger Hans.
Han är däremot tacksam över att det inte blev värre.
– En gammal barndomskompis med underliggande sjukdom gick bort. Det gjorde mig väldigt tagen, säger han.
I augusti gjorde jag han sen ett test för covid som visade att han hade antikroppar. Det blev också hans första kontakt med sjukvården efter han blev sjuk.
– Eftersom jag hade antikroppar kunde jag äntligen besöka min svärmor och mamma.
Hur tycker du att Sverige har skött pandemin?
– Jag tycker ändå det har skött relativt bra ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. De andra länderna som stängde ner verkade ju bara få fördröjning av topparna. En relativt rimlig strategi med tanke på att det ser ut som det gör i Sverige, säger han.
Vad ska du göra när det här är över?
– Jag fyller 60 år så hade vi tänkt ut och resa. Jag hoppas på en golfresa till Spanien, säger han och skrattar.