Det är tidig morgon den här måndagen när Mikael "Micke" Lundqvist tänder en cigarett börjar sin berättelse.
Ett fint regn faller över Luleå den här vintermorgonen som mer liknar en höstdag någonstans på västkusten. Det är måndag och Mikael Lundqvist, 57, står och väntar på Storgatan.
Han spricker upp i ett leende, sträcker fram näven bara för att inse att det inte passar sig.
– Just, ja. För fan. Jag glömmer jämt bort det här med corona, säger han och skrattar.
Han kallas för Micke och är klädd i en svart jacka och jeans. Solglasögonen har han stuckit in i håret uppe på huvudet.
På övre sidan av höger hand har han fyra siffror nedtecknade med bred tuschpenna.
– Det är koden till mitt kort, säger han och ler brett.
Här, i nästan folktomt Luleå, startar ett samtal om hans historia. Hur han börjar upptäcka världen med utgångspunkt på bostadsområdet Mjölkudden i Luleå. Hur spriten kommer in i hans liv.
Det blir en intervju där Micke börjar med att ursäkta sig. Han har nämligen en tid bokad hos tandläkaren.
– Jag fick framtänderna utslagna av en galning. Det var ett bråk mellan mig och en granne. Jag önskade honom bara trevlig inflyttning, då tog han yxan och slog mig i ansiktet med baksidan. Jag var blind efter det i fyra timmar. Alla framtänderna rök, säger Micke som trots ett erbjudande om kaffe på ett kafé nöjer sig med en kopp från Pressbyrån.
Vi tar också beslut om att fortsätta samtalet på ett snabbmatsrestaurang i närheten efter besöket hos tandläkaren.
Förra året slog OECD fast i sin årliga rapport att Sverige är det land där inkomstklyftorna har ökat mest sedan 1990-talet bland medlemsländerna. Organisationen rekommenderade bland annat att Sverige skulle se över ersättningsnivåerna i socialförsäkringen, för att minska gapet mellan stöd och arbetsinkomster som vuxit.
I rapporten konstaterades det också att trösklarna in på arbetsmarknaden var för höga och att bostadsmarknaden utgjorde ett stort hinder för social mobilitet.
Det finns fler organisationer som pekar på samma problematik, bland annat Landsorganisationen, LO.
I en slutrapport till en jämlikhetsutredning om det svenska samhället av LO slår utredarna fast att "ojämlikheten är växande, och att det som fungerat som motmedel har försvagats under lång tid".
Statistik från Statistiska centralbyrån, SCB, visar att 7,5 procent av Luleås befolkning lever under EU:s gräns för relativ fattigdom, eller 60 procent av medianinkomsten inom respektive EU-land.
Det här är en verklighet som lett många in i ett utanförskap, eller till En annan del av Luleå.
Det här är Mickes värld.
När vi sätter oss för att äta lunch berättar han att det börjar gå utför för honom redan på 1970-talet. Han har då vuxit upp med sin mamma. Pappan finns aldrig i hans liv.
Spriten får han tag på via "Porren" och "Lasse Enöga", två män som under många år tillhör de så kallade A-lagarna i Luleå.
– De köpte ut en kvarting och så där till mig.
När Micke berättar om ögonblicket för många år sedan då allt förändras, då tåras hans ögon.
Det är en tid med raggare och amerikanska bilar, Key-Beer och renat. Händelsernas centrum är vid busstationen Loet.
– Man stal i butiker här på stan för att få pengar till spriten. Men jag fick också mycket pengar av morsan. Hon köpte en kvarting eller tio starköl till mig, under flera års tid, säger Micke.
Under de här åren finns det fortfarande möjligheter att stanna upp och byta spår.
Men en dag, ett ögonblick, förändrar allt.
Vi flyttar tillbaka klockan fyra decennium till hösten 1981. Sverige skakas av grundstötningen i Karlskrona skärgård av den kärnvapenbestyckade ubåten U137, tillhörande supermakten Sovjet.
Micke är 18 år, med drömmar. Han gillar att fiska efter Lule älvdal och följa de stora fotbollsmatcherna – vid sidan av festandet.
Då knackar det på dörren.
I trapphuset står en vän till honom. Han har fixat lite hasch och frågar om Micke är sugen på att följa med. Då är han helt ovetande om riskerna.
Han vet inte ens hur hasch ser ut.
– Det var en vändpunkt i mitt liv. Jag hade lovat mamma min att jag inte; jag kommer ihåg att vi satt framför matbordet, att jag inte skulle röra narkotika. Till 100 procent lovade jag det. Hon blev ju glad och så där, säger Micke och flackar med blicken.
– Jag hade otur. Det har jag pratat om med mina kompisar. Många gånger.
Här, ute på gatan i centrala Luleå, tillbringar Micke ofta sina dagar. Det berättar han under intervjun.
Micke berättar att de första rusen påverkar honom i positiv riktning. Han gillar känslan.
– Sedan, en eller två veckor senare, började det hända saker med mig. Det började vrida och vända i huvudet, overkliga saker, och jag började "svamla". Det var helt galet. Då tappade jag helt gnistan och det började gå illa för mig.
Det här blir början på en lång period av psykisk ohälsa. Micke hamnar på ungdomspsykiatrin i Boden. Men någon hjälp får han aldrig, menar han.
– Alla som hade det jag hade sågs som sinnessjuka, eller dårar. Morsan kunde inte heller veta vad det var. Jag mådde så dåligt, och jag sa ingenting.
Pengarna han får av sin mamma, går nu i stället till narkotika. Det leder mot avgrunden.
– Till slut kastade hon ut mig. När jag kommer en eftermiddag till lägenheten har hon bytt lås. Sedan träffade jag inte henne på 30 år. När hon dog var jag med på begravningen, säger Micke.
Hans mamma tog stor plats i hans liv. Hon var viktig.
Det blir oerhört tydligt den här förmiddagen.
– Då var det jobbigt. Det skulle aldrig ha hänt det där. Han skulle aldrig ha kommit förbi, säger Micke och hans ögon tåras.
Det är höst och Mickes plats blir mentalsjukhuset Furunäset i Piteå.
– Psykiatrin fick ta hand om mig. Jag hade ingenstans och bo, och jag kunde inte sova ute. Jag var ju bara 18 år.
Han gör ett försök att få komma hem till jul, men mamman har bestämt sig.
– Det tog skitlänge innan jag fick permis.
Furunäset blir hans hem i två och ett halvt år, berättar Micke som abrupt byter ämne, samtidigt som han spricker upp i ett leende.
I unga år är han känd som en kraftkarl, förklarar Micke. I fingerkrok är han i princip oslagbar. På samma sätt är det i armbrytning.
– Jag vann mot Luleås starkaste man, på Stadspuben. "Helvete vad stark du var", sa han till mig.
Genom ett besök på Pressbyrån i centrala Luleå lyfter Mickes tillvaro för en kortare period för några år sedan då han och bekant vinner 50 000 kronor på "bomben". "Jag tog in på SAS-hotellet och badade bubbelpool."
Styrkan har han byggt upp som bärhjälp till sin morbror när de åker omkring med ett dansband på 1970-talet.
Vid flera tillfällen har Micke försökt komma bort från missbruket.
En bit in på 1980-talet gör han ett försök att ta sig bort från det destruktiva livet. Han byter namn och flyttar till Växjö för att leva ett liv tillsammans med en kvinna.
– Jag tänkte börja om på ny kula, säger Micke.
Några år senare är han tillbaka i Luleå, med samma kompisar och samma livsföring.
I dag bor Micke på ett av Luleå kommuns stödboenden.
– Jag har stängt 21 ställen. Det sista var härbärget. Man har farit omkring som en jojo, säger han och ler.
Micke är besviken på socialtjänsten i Luleå. Han tycker att de hade kunnat göra mer för att komma till rätta med hans situation. Gång på gång har han fått byta boende, och vid ett tillfälle blir han lovad en lägenhet. Men kommunen håller inte sitt löfte, hävdar han.
– De litar inte på mig.
Den här dagen är ett tandläkarbesök inbokat för Micke. För några år sedan slog en man ut hans framtänder med en yxa.
Under perioder har han levt som bostadslös. Då har han sovit hos vänner, eller i trappuppgångar.
– Det har gått så långt att jag borde fått skadestånd. Det var en som sade det till mig. Det är fördjävligt, säger Micke.
Vid några få tillfällen i livet har han varit lönearbetare, bland annat som trädgårdsarbetare med växter och blommor.
Det är något han gillar.
– Det är ett stort intresse för mig. Julfirandet är det också.
Vad gör du på dagarna i dag?
– Ingenting. Ett tag tog jag hand om hästar på Hertsöstallet. Det gillar jag. Jag har inte svårt att bli glad.
Normalt brukar EFS-kyrkan vara en del av hans liv. Men den här hösten och vintern ser det annorlunda ut på grund av pandemin.
– Vi brukar samlas och läsa ur bibeln.
Hur tror du att samhället kan komma till rätta med problem som missbruk och utanförskap?
– Det hade varit bra om man hade någonstans att bo. Det hade varit det bästa.
Under hela intervjun Micke nära till skratt. Han säger också att "jag har inte svårt att bli glad":
Micke drömmer om att bilda familj i framtiden.
– Jag håller på lite med tjejen som gick förbi här, du vet hon jag hejade på? Hon har barn, och hon är snygg, säger han tar en tugga från kebabmålet.
En annan dröm han haft är att starta ett företag.
– Jag gick ekonomisk linje, och "kulor" kan jag ordna fram. Men så blev jag sjuk.
För några år sedan lyfter tillvaron för Micke under en kortare period när han vinner 50 000 kronor på "bomben". Vid den tiden är han bostadslös.
– Jag och Pia på Pressbyrån. Fan vad behövligt det var inför jul och nyår. Jag tog in på SAS-hotellet och badade bubbelbad och alltihopa. Det var skönt som fan, säger Micke och skrattar.
Micke nöjer sig med kopp kaffe på Pressbyrån, trots ett erbjudande om ett kafé. "Dom har riktigt bra kaffe här."
I unga år är han även på glid mot en kriminell livsstil. Det "kapitlet" har han lämnat, förklarar Micke.
– Men det är länge sedan. Småsaker, snatterier och sådant.
En sorg han bär med sig är alla vänner som har gått bort alldeles för tidigt.
– Det har varit jobbigt. Nästan alla är borta.
I övrigt är livet trots allt är okej, tycker Micke. Drogerna har han slutat med.
– Ibland kan jag köpa ut en kvarting renat eller Koskenkorva och så.
Över en lunch med Norr Medias utsände berättar Mikael "Micke" Lundqvist om sitt liv i artikelserien En annan del av Luleå.
Han tystnar för några sekunder. Återkommer sedan till den där dagen för ganska exakt 39 år sedan.
Det knackar på dörren. Där står hans kompis, med ett leende och ett parti hasch.
– Det värsta var när morsan stängde dörren. Vi träffades inte på 30 år. Hon kom inte på mitt bröllop och hon ringde inte när jag fyllde år, säger Micke och hans ögon tåras igen.
– Men jag hade själv ställt till det. Det var fördjävligt. Hade hon varit hemma den där dagen, hade det inte blivit något.