Trots att hon är en garvad feminist blev metoo-rörelsen en ögonöppnare och anledning till självrannsakan.
– Jag blev chockad och otroligt berörd när jag såg vilken enorm flodvåg det här var. Som gammal feminist vill man att saker och ting ska gå framåt, att det ska bli lite bättre. Och så var det inte så. Det var så unga personer som berättade om hur vanligt det här är, och att det fortfarande handlar om att hålla kvinnor på plats, säger hon.
För Ebba Witt-Brattström handlade det om en kamp om människovärde och om att kvinnor och flickor inte har samma människovärde som män.
– Det var liksom den nya idén som kom till mig, även om den är jättegammal, det insåg jag ju genast.
Därav ”Historiens metoo-vrål” som hennes nya bok heter, och där vittnesmål från #utanskyddsnät och #dammenbrister får en ”historisk köl” med hjälp av litteraturhistorien. Här finns Moa Martinsons skildring av hur kallskänkan Betty blir våldtagen av Fredrik i statarlängan och Sofia Rapp Johanssons brutala dikter om pedofili i ”Silverfisken”. Men också egyptiska Nawal El Saadawis berättelse om könsstympning och manliga författare – Ovidius, evangelisten Johannes och Stieg Larsson – som skriver om hur människovärdet kränks genom sexuella övergrepp.
Bland de verk som Ebba Witt-Brattström tycker sig ha läst och förstått på ett nytt sätt finns den japanska hovdamen Murasaki Shikibus 1 000 år gamla epos ”Berättelsen om Genji”, om en prins som inleder ett förhållande med en tioårig flicka.
– Det är det första pedofila övergreppet som gestaltas, det är hur tungt som helst. Det har ju legat där och skavt, men jag hade inte förstått tidigare att det är det som är budskapet i den här romanen.
Man kan tycka att det är mänskligt att skjuta det jobbiga ifrån sig. Varför vill du konfrontera dig själv och dina läsare?
– Vi kan inte grotta ner oss i alla övergrepp, men vi måste bli ett med smärtan som de här kvinnorna och flickorna har upplevt för att kunna förstå att det här är en människorättslig fråga. Vi måste bort från att säga ”det här är väl något som kvinnor får stå ut med” och gå till ett ”varför skulle de göra det? De är väl också människor”.
Tanken på de manliga läsarna gav henne ny energi:
– Det här är ju skildringar inifrån, det handlar om hur kvinnor och flickor har upplevt det här. Och vi kommer aldrig att klara upp det om inte männen står på vår sida, de måste ingripa och veta hur det är. (TT)