Under kommunordförande Olle Nygårds ledning, år 1974, blir ”Älska Vingåker” kommunens nya slogan. Istället för att skära ner på diverse olika verksamheter för att få bukt med budgetens minussiffror ska man istället satsa framåt, och man ska satsa på kärleken.
Tomma lägenheter byggs efter Olles förslag om till så kallade kamratbostäder. Med dubbla ingångar och gemensamma rum ska frånskilda par, för barnens och ekonomins skull, kunna fortsätta att bo tillsammans. Därigenom kan det sparas in på bland annat bostads- och underhålls-bidrag.
Projektet med sina olika satsningar, där även en kärleksstig vid ån ingår, ser till en början ut att bli en succé, men i slutänden visar det sig att det inte är så lätt att styra och ställa med kärleken. Den gör som den vill i alla fall.
Berättelsens övriga spår är den sexåriga Nina som av sin fostermamma blir övergiven på Vingåkers bibliotek. Det övernaturliga får här en plats i historien eftersom Nina har en förmåga att påverka människors tankar och känslor. En liknande förmåga, tankeläsning, har Petrus, kommunalrådets barndomsvän, som tillbringat många år på mentalsjukhus men som återvänder till staden lagom till igångsättandet av kärleksprojektet.
Att dessa ska involveras är givet, men min förhoppning om något slags klimax, där trådarna vävs samman och ger berättelsen en fullständig mening, kommer på skam. Istället känns det som att det mesta rinner ut i sanden.
De frön av spänning som författaren planterat, främst vad gäller Nina och hennes förmåga, torkar bort under tillväxten, och jag känner mig rätt snopen. I övrigt dock en trevligt skriven berättelse i ett vackert omslag, där författarinnan visar sina karaktärer stor omsorg. ”Ge kärleken en chans!” är slagorden som skallar i Vingåker. Min sammanfattande åsikt är att det blev så mycket kärlek att dramaturgin glömdes bort.