På baksidan av Kerstin Wixes nya bok citeras Åsa Larsson, som uppenbarligen då fått läsa boken i förväg: ”Hon skriver enkelt och vardagligt om ett nästan omöjligt ämne. Jag har inte läst något liknande.”
Jag, å min sida, och säkert många med mig, har läst åtskilliga böcker som tar upp nära döden-upplevelser och upplevelser som rör sig i gränstrakterna mellan det vanliga medvetandet och ”något annat”. I sin genre är därför Wixes narrativ vardagsmat. Berättelsen har två huvudpersoner. Kaja, som är den som efterlämnar sina samlade dokument om upplevelser av att lämna sin kropp och uppleva ”det vita ljuset”, och Stine, som i handlingen fungerar som den som får tillgång till Kajas vittnesbörd, och därigenom också gläntar på locket till sina egna upplevelser av liknande art.
Stines rollkaraktär är ett slags detektiv som får tillträde till en hemlig värld, via Kajas brev. Adepten som går i sin visare mästares fotspår är ju väl använt inom new age-litteraturen och i dess till vanlig skönlitteratur adapterade former. Man fattar att Stine kommer att få se en hemlighet, och bläddrar raskt fram genom en mängd irrelevanta scener för att få veta vad Kaja varit med om.
När Stine väl tagit del av Kajas brev går dramaturgin lite fortare, och glimtar från Stines egna erfarenheter av att vara utanför sin egen kropp, och andra fenomen, skildras. Dessa avsnitt, och även de som förmedlas via ”Kajas” röst, är genuina och med största sannolikhet faktiskt stoff. Det känns. Men gestaltningen är i bästa fall medioker, och i många fall bedrövlig. Min handledarnerv i Kreativt skrivande vill hojta ”show, don’t tell!”, på väldigt många ställen. Rödmarkeringar för språkliga klichéer tvingas jag också dela ut.
Det kan vara så att Wixe valt ett sätt att skriva som är enkelt och lättsmält, för att de extraordinära upplevelserna ska bli lättare att ta till sig. Men det är en välvillig tolkning, som mest troligt inte är korrekt.
Gestaltningsmässigt (fullt av återberättade scener istället för gestaltade scener) och språkligt (trött språk som har många drag gemensamma med veckotidningsnovellernas stil), så blir det låga poäng på utförandet av ”Vitt ljus”.
Narrativets kärna, med nära döden-upplevelser och därmed besläktade upplevelser i sig är givetvis att respektera och också intressera sig för, för det fall att man inte är bekant med dem sedan förut. Men läsningen är ett tröskverk för att nå fram till det intressanta, och det tycker jag är synd på ett så spännande stoff.