En gång hette det att vi skulle ta för oss av SJ:s rabatter. Vi skulle inte bara nappa på attraktiva biljettpriser, vi kunde också tyda detta som att vi också kunde ta några blommor ur den prunkande stationsrabatten. Det prunkade nämligen i SJ:s rabatter. I norra Sverige betydde SJ lika mycket för trädgårdskonstens spridning som länens hushållningssällskap.
Prunkande rabatter var inte bara förbehållet stationshuset. Blomprakten skulle gälla vid alla SJ:s hus, även banvaktsstugan ute på linjen. Blomrabatterna var fräscha hela sommaren för det hade planterats med kunskap om vad som var det rätta, det minst underhållskrävande.
Lennart Lindmark, pensionerad banområdeschef i Östersund, har i en skrift berättat hur det gick till på Malmbanan under 1960-talet. Distriktsträdgårdsmästaren kom med två järnvägsvagnar lastade med plantor. Det var innan Norgevägens tid. Detta trädgårdståg stannade på station efter station och även vid banvaktsstugorna. Det var högtidligt, kvinnorna strömmade till och fick också någon extra planta för köksfönstret. Distriktsträdgårdsmästaren återkom två-tre gånger under sommaren och däremellan fick banavdelningens folk sköta planteringarna.
Det där med blommor och tåg hade funnits med alltsedan den första stambanan stod klar. Det ståtliga stationshuset på den större orten fick ofta en rundad gräsmatta framför med blommor i form av tapetgrupper och buskplantering. Ibland skapades det en liten park intill stationshuset med parksoffor, naturligtvis i gjutjärn och med det bevingade hjulet.
Den svenska järnvägen blommade som inget annat lands. Under trädgårdsutställningen i London 1928 sågs Statens järnvägar i Sverige om en föregångare. I Statens Järnvägars 25-årsskriften heter det om stationeras planteringar: ”... genom sina planteringar torde de hafva verkat uppfostrande på befolkningen i de trakter, som af järnvägarna beröras ...” och vidare: ”Tydligast har detta försköningsarbete framträdt i de norra delarna af landet”.
Stationerna fick ofta träd planterade vid de yttre gränserna. Det var en vacker avgränsning, men fungerade också som brandskydd. Närmare stationshuset fanns buskväxter och häckar mera till prydnad. De mindre stationerna fick fleråriga blomsterväxter medan det på större stationer planterades blomsterlök. I mindre omfattning planterades också fruktträd, men bara där man inte befarade snatteri.
Allteftersom järnvägsnätet växte byggde SJ depåer för att klara växtförsörjningen. På dem fanns trädskolor, plantskolor och växthus. 1901 anlades en plantskola i Boden. Den måste redan hösten 1903 flyttas till Hednoret. Varje distrikts växtdepå omfattande växthus, drivbänkar och plantskola. I vår tid kanske det låter extravagant med egna växtdepåer, men SJ:s kalkyler visade att det skulle bli mera än dubbelt så dyrt att köpa in växterna och skötseln.
SJ:s trädgårdsmästare forskade själva fram vilka trädslag, buskväxter och blommor som lämpade sig för landets olika delar. Barrträden som kom till användning var gran eller brödtall, amerikansk silvergran, sibirisk piktagran, taggspetsig gran. Det var alla träd som ansågs härdiga och prydliga.
När det gäller buskar så fick sydliga stationer Deutzia, Hydrangea, Syringa, Veigelia och andra vackert blommande buskar. I norra delarna av landet gällde Silveroleastern, Ölandstok, Rönnspirea, Josikasyren samt Rosentry som ”blänkare” i buskagen. För frilandsrosor gällde Parkrosen, Gultörnet, Provinsrosen, Rosttörnet, Daggtörnet, Syren, Snöboll, Hagtorn och Guldregn.
Malmbanans nordliga del blev en prövning för trädgårdsmästarna. Våren 1906 planterades i Riksgränsen, Vassijaure, Björkliden och Abisko rönn-, björk-, vide- och vinbärsbuskar som tagits ner från fjället samt en och annan härdig buske på försök från trädskolan i Boden. De från fjällen nedtagna buskarna hade skolats på plats.
Också när det gällde blomväxterna hämtades de från fjället och inskolades i sin nya miljö. På de nordligaste bandelarna kollades lämpligheten för Storslöka, Alpvårel, Lundnäfva, Skogslysa, Rosenrot, Rödglim.
Också gräset måste trädgårdsmästarna prova ut. Prov i Bergfors norr om Kiruna med 14 olika arter gräsfrön visade vilka gräsfrö som var lämpliga längst i norr. Det var Ängskafle, Ängsgröe, Hårdsvingel och Kruståtel. Timotej eller vanlig gräsfröblandning kunde inte användas i dessa trakter.
Banvaktsstugorna i södra delen av landet fick kärnfruktträd, häck och bärbuskar, en liten berså, parkbuskar, samt fleråriga blomsterväxter. I norra delen av landet såg det lite annorlunda ut vid banvaktsstugan. Där fanns en prydnadsplantering närmast stugan och i övrigt användes jorden för odling av havre, råg eller som gräsmatta.
Växter användes också för att klara järnvägstrafiken. Tjugo meter från spåret kunde häckar planteras som skydd mot snödrev. Dessa täta häckar fick bli två meter höga för bästa skydd.
SJ kom fram till egna trädgränser. Vanlig björk kunde planteras ända upp till Kopparåsens station, dvärgbjörk till Riksgränsen. Asp, Hägg och Acasia var lämpliga upp till Björkliden, gran och rönn upp till Gällivare och Balsampoppel upp till Sandträsk. I Boden kunde Lagerpoppel planteras medan Luleå klarade Vaxapel, Ornäsbjörk och Lönn. När det gäller de fleråriga blomsterväxterna var Fjällaster, Gåsört, Förgätmigej, Skogslysa, rabarber och Storknäbb gångbara upp till Björkliden.
Stationerna fick under den första tiden ett engelskt drag. Humlen användes ofta för murar och väggytor. Länge kunde den snabbväxande humlen ses på huset med lokmästarexpeditionen på Svartön i Luleå.
I SJ:s jubileumsbok från 1931 berättas det om hur de norrländska växtdepåerna fick försöka prova sig fram vilka växtslag som passade för ett kallare klimat. Det gjordes försök med odling av äppelträd i Haparanda och Övertorneå. Där fann man att Astrakan, Bergius, Charlamovsky, Ilaräpple, Sävstaholmsäpple, Transparente blanche och Wealthy var lämpliga sorter.
När järnvägens parker och rabatter blommade som bäst hade Statens Järnvägar huvuddepåer i Alingsås, Värtan, Hässleholm, Östersund och Boden ledda av trädgårdsmästare och med 25 trädgårdsförmän.
Men allt har ett slut. Under 1960-talet bantades verksamhet och 1973 avvecklade SJ all trädgårdsverksamhet. Nu finns det spår kvar av blomstrings-tiden. Passa på att titta närmare på växtligheten kring de gamla stationerna. Det finns mycket att upptäcka för hemodlaren.