"Jag är otroligt målinriktad", säger Nadja Ståhl, sjuksköterskan som höjer rösten och säger ifrån.
Solen lyser och gör att det känns mer som april än februari när jag träffar sjuksköterskan Nadja Ståhl på ett fik i centrala Luleå. Hon är sjuksköterskan som blivit en tuff opinionsbildare och en röst att räkna med när det gäller sjuksköterskornas arbetsmiljö.
Hur startade ditt engagemang?
– Jag har alltid varit engagerad men det riktiga engagemanget började 2015 då jag började debattera på sociala medier. Jag blev irriterad på folk som debatterade och började skriva sakliga inlägg, jag tyckte det var skönt att säga ifrån. Så fick jag en fråga från Socialdemokraterna om jag ville bli politiskt aktiv. Jag visste inte så mycket om politik så jag läste på för att se vilket parti jag skulle välja. Det var Socialdemokraterna som låg mig närmast hjärtat.
Funderar du på att bli politiskt aktiv igen?
– Ibland har jag fått den tanken. Jag har varit både politiskt och fackligt aktiv i både Kommunal och Vårdförbundet. Men någonstans har jag ändå landat i att jag inte kan slå näven i bordet på samma sätt om jag tillhör en organisation.
– Jag vill vara en tuff opinionsbildare och säga vad jag tycker, för mig är det viktigt. Jag är helt övertygad att jag skulle få många röster om jag ställde upp i regionpolitiken. Men jag tror jag jobbar bäst själv som opinionsbildare.
Det här med sjuksköterskeupproret, minns du vad droppen var?
– Att jag ser patienter fara illa. Jag har alltid sagt ifrån när jag ser att folk far illa. Jag blev uppfostrad till att vara tuff och har alltid kunnat bita ifrån. Min uppväxt har gjort mig till den starka person jag är utåt.
– Jag har en inre kompass som är extremt stark, jag kan inte gå emot den. Jag har ett väldigt starkt rättspatos.
Berätta om din barndom.
– Jag växte upp med tre syskon, är näst äldst. Hemma var det fyllefester varje helg, slagsmål och polis. Man fick aldrig sova på helgerna. Jag tog ansvar i hemmet och såg till min lillasyster, det var min roll redan som barn, jag blev tidigt vuxen. Jag började dricka som tolvåring, när jag var 15 fick jag klara mig själv. Men min drivkraft var alltid att jag aldrig skulle bli som mina föräldrar.
Har du varit rädd att hamna i ett missbruk?
– Nej, aldrig. Och jag är inte det nu heller. Jag kan dricka alkohol, jag är ingen nykterist. Så länge man har en sund relation till alkohol är det inga problem. Jag tar ett glas vin till maten även när min dotter är med mig. Men hon har aldrig någonsin sett mig full. Jag vet vilken skada alkohol gör, jag har vuxit upp med det.
Du bröt med din familj.
– Egentligen var det de som bröt med mig först, när jag berättade om min barndom i media. 2018 kom jag till en punkt när jag insåg att det inte gick, relationen var för destruktiv. Det var tufft men samtidigt väldigt skönt.
Hur har det påverkat dig att förlora kontakten med dem?
– Det är klart att det är en sorg som alltid kommer finnas inom mig och som alltid gör sig påmind. När det är högtider, när man ska vara med sina familjer, när alla samlas är då jag känner att jag är ensammast i världen. Min dotter är hos sin pappa varannan vecka och har sin farmor och farfar vilket jag är mycket tacksam över.
Har du haft vuxna förebilder?
– När jag var nio eller tio år ringde jag 112 för mamma hade svårt att andas. Innan ambulansen kom städade jag bort alla flaskor, jag ville inte att det skulle synas att de haft fest. En ambulanssjuksköterska räddade livet på min mamma och under den korta tiden hon var där gav hon mig så mycket uppmärksamhet och hon gav mig mer kärlek än jag någonsin fått. Sedan dess har jag velat bli ambulanssjuksköterska.
Varifrån kommer ditt driv?
– När jag ser orättvisor och att människor far illa. Det är inte så att jag strider för allt som inte funkar. Jag har ju mina hjärtefrågor.
Och de är?
– Människor som far illa i samhället. Människorna jag strider för i sjukvården är oftast de som är som min familj, barn som är som jag var när jag var liten. Jag har kraften och möjligheten att prata för dessa människor så det känns självklart för mig att göra det.
– Ibland känns det som att jag ger upp, oftast när man får många negativa kommentarer. Jag syns och hörs. Det finns alltid de som inte gillar det. Det tycker jag är den tuffaste biten, jantelagen.
Att folk tycker att du syns i media så ofta?
– Så kan det vara, absolut. Det är kanske också ett behov jag har, att få uppmärksamhet. Jag blev aldrig någonsin sedd som barn. Jag har inga problem med att prata inför stora publiker. Men det är inte därför jag gör det, syftet är att göra skillnad, att det ska bli bättre.
Men de här kritikerna då, vad säger de?
– Oftast är det personer som aldrig någonsin säger"bra jobbat" eller som gillar mina inlägg (på sociala medier) även om de kanske innerst inne tycker att jag gjort något bra. Sedan behöver man inte hålla med om allt jag säger, man får jättegärna argumentera emot. Men att ständigt vara kritisk och aldrig säga att någon gör någonting bra utan bara hitta fel hela tiden – det hade jag klarat mig utan. En negativ kritiker väger tyngre än 100 positiva. Jag är väldigt självkritisk.
"Jag lägger upp mycket träningsbilder, video och så visar jag hur jäkla roligt det är att träna. Men jag lägger också ut när jag trycker i mig en semla", säger Nadja Ståhl.
Framtiden då?
– Om jag på något sätt kan förändra världen till det bättre så är jag nöjd. Det är så otroligt tillfredsställande att känna att man gör skillnad. Jag har sjukt höga krav på mig själv. Även om jag skulle vinna Nobelpris skulle jag inte bli nöjd, jag tycker alltid att jag kunnat göra det bättre.
Vad är det viktigaste du har gjort?
– Få kollegor och andra att göra orosanmälningar när barn far illa. Jag började föreläsa och berätta min historia för att öka kunskapen hos andra. Det sociala var aldrig någonsin var hem till oss som barn, ingen gjorde orosanmälningar. Och ändå var ambulans och polis där.
– Jag är också stolt över att jag varit med och startat kvinnojourer i Överkalix och Övertorneå.
Vad tycker du om akutvårdplatserna?
– Jag har varit en av de största kritikerna till den här idén för att det inte löser problemet. Vi behöver slutenvårdsplatser. Men det är ett sätt att göra någonting som ska avlasta det akuta inflödet, jag kan tänka mig att det kommer vara bra i framtiden. Fördelen är att man hinner ta hand om patienterna på ett annat sätt. Men det hjälper inte patienterna som behöver läggas in inom slutenvården och det är vårt största problem just nu.
Vad är du rädd för?
– Jag är en otroligt orädd människa. Det enda jag egentligen är rädd för är att det ska hända min dotter någonting. Att hon på något sätt skulle fara illa eller bli sjuk är min största skräck i livet.
Vad värdesätter du hos dina vänner?
– Ärlighet. Jag har ju ingen familj så för mig blir vännerna extremt viktiga. Jag vet att de finns där om det krisar. Min kompis Julita är som en syster. Hon är också den enda person som jag sagt till att jag älskar henne. Jag älskar inte människor till höger och vänster. Men hon är en människa som jag verkligen älskar på riktigt.
Är det svårt att lära känna dig?
– Nej, egentligen inte men jag släpper inte in vem som helst in på djupet. Det är några stycken få som verkligen får komma mig nära och som får se mig gråta.
Vad har varit ditt livs svåraste stund?
– Att avsluta relationen med min familj helt och hållet är kanske en av de tuffaste men också en av de bästa sakerna jag gjort.
– Jag kraschade, fick panikångest 2016 och började gå hos en psykolog för att bearbeta min barndom. Det var tufft. Men det är också det som har gjort att jag är så stark i dag.
Du sa ju upp dig där men bestämde dig sedan för att stanna. Hur mycket spelade in att du blev nominerad till Årets Norrbottning?
– Mycket. Jag resonerade med mig själv under tre månaders tid. Jag älskar mitt jobb på akuten och mina kollegor, det är världens bästa arbetsplats. Det är bara det att vi har problem som vi inte kan lösa. Jag landade ändå i att följa den här inre kompassen som jag pratade om.