Lille Herman var bara sex veckor när mamma Hanna Morin Kemi fick ett nytt hjärta. Graviditeten hade varit jobbig och Hanna hade ofta varit trött och mått dåligt. Men hon var ju trots allt gravid och bara 25 år gammal, så att det skulle röra sig om något annat än vanliga graviditetskrämpor var inget hon ens reflekterade över. –
– Jag hade inget att jämföra med så jag trodde inte annat än att det var en jobbig graviditet, berättar Hanna.
Det här var för tolv år sedan. I år fyller Hanna 37 år och Herman 12 år i sommar. Men vi backar bandet. I slutet av graviditeten fick Hanna lunginflammation och antibiotika för att bli frisk. Tre veckor innan beräknad födsel kom värkarna igång och Hanna och Hermans pappa åkte till Gällivare sjukhus från hemmet i Pajala.
– Jag fick akut kejsarsnitt eftersom krystvärkarna stannade av. Det var på uppvaket som läkarna började misstänka att det var något fel med hjärtat eftersom pulsen aldrig gick ner, säger Hanna.
Fortfarande var hon inte speciellt orolig eftersom hon visste att hon hade lunginflammation. Men snart fick Hanna veta att hon hade ett förstorat hjärta.
– De berättade de att jag skulle få hjärtmedicin och att jag inte skulle få amma. Det var en väldig sorg för mig, berättar Hanna.
Men trots medicinerna blev hon inte bättre utan fick läggas in på intensiven. Hennes dåvarande sambo och nyfödde son stannade kvar på BB.
– Jag orkade ingenting och behövde hjälp med allt. De började prata om att skicka mig till Sunderby sjukhus där det finns fler specialister. Men det hann de inte förrän mitt hjärta börjar rusa och jag fick hjärtflimmer. Pulsen var över 200 i liggande läge, det var jättehemskt, säger Hanna.
Hon skickades med ambulanshelikopter till Umeå där hon blev kvar i två dagar. Snart stod det klart att hon måste vidare till Sahlgrenska i Göteborg.
– Jag fick veta att det kunde bli tal om hjärttransplantation. Jag hade gått omkring med en hjärtsjukdom alldeles för länge utan att veta om det, säger Hanna.
Det visade sig att hon har dilaterad kardiomyopati som är samlingsnamn för ett antal tillstånd. Gemensamt är att hjärtmuskeln blir svagare och hjärtrummen vidgas utan att orsaken är högt blodtryck, kranskärlssjukdom eller fel på hjärtklaffarna.
–Det är en genetisk sjukdom och det är inte så många barn som har den. Som barn var jag frisk men efter att jag blev sjuk, som vuxen, insjuknade min pappa. Min farbror gick bort i samma sjukdom på tidigt 1980-tal, innan jag föddes. Men då fanns det inte hjärttransplantationer i Sverige, det kom senare, säger Hanna.
Beskedet att hon skulle få en hjärttransplantation kom klockan 12, klockan 14 låg hon på operationsbordet.
– Jag sa bara till läkarna "Gör vad ni vill, bara jag blir frisk". Jag kände att det kan inte bli sämre, det kan bara bli bättre, säger Hanna.
Efter hjärttransplantationen, som skedde 19 augusti 2008, började Hanna snabbt må bättre. Såväl hennes mamma som Herman och hans pappa hade rest ner till Göteborg för att vara med henne.
– Det måste jag säga med Sveriges sjukvård, den är fantastiskt. Min familj har fått bo på anhörigboende så jag skulle få vara nära min son. Hade jag inte fått vara det så vet jag inte hur det hade gått, det var ju Herman som gav mig kämparglöd och ork. Jag visste ju att det var honom som jag skulle leva för, säger Hanna.
Hanna var den som valde Hermans kläder för dagen och klädde på honom i sjukhussängen.
– Det var ändå en ganska mysig tid men annorlunda. Men man anpassar sig, säger Hanna.
Efter tre månader fick hon komma hem till Pajala. En omtumlande tid följde. Samtidigt som det var skönt att komma hem var hon skräckslagen för att bli sjuk.
– Jag var jätterädd. Sedan fick jag inte heller lyfta Herman förrän sex veckor efter operationen och det var ju jättejobbigt, säger hon.
Allt har gått bra och Hanna har aldrig haft en avstötning, trots att hon redan från början fick veta att det var bara att vänta sig.
– Läkaren sa att jag var unik om det inte skulle ske. Han sa bara att "Det får du förvänta dig". Men det har aldrig hänt. Även om det ibland har varit jobbigt både fysiskt och psykiskt så har det gått jättebra. Men jag har fått jobba hårt för att vara där jag är idag.
– Samtidigt är man så tacksam över att man fått en andra chans när man fick ett nytt hjärta av någon som förmodligen miste livet alldeles för tidigt, säger Hanna.
I början var hon rädd för att anstränga sig och blev ganska stillasittande med mycket godis och läsk. I kombination med medicinerna ökade hon i vikt. Men 2013 beslöt hon sig för att ändra sitt liv och lade om maten och slutade med socker. Hon började så smått med att springa.
I dagsläget har hon sprungit två Tjejmilen, Midnattsloppet, Blodomloppet och Vårruset. Hon har dessutom åkt Dundret Runt två gånger.
– Livet är kort, man måste prioritera att leva. Trivs man inte någonstans så måste man göra något åt saken. Slösa inte bort ditt liv, du lever bara en gång, säger Hanna.
Hon säger att hon i dag inte bryr sig så mycket om småsaker, istället är hon tacksam för att hon fått en andra chans till livet.
– Alltid när jag springer mina lopp brukar jag säga att jag springer för min donator. Och varje årsdag tänder jag ett ljus för donatorn. Jag brukar säga att jag har en extra födelsedag, säger Hanna.