Närmast omgående framtonar det sjungande språket. Klart klingande, harmoniskt och med exakt tonträff.
Kanske är det som titelpersonen säger: Svenskar ser finländare som ”impulsstyrda naturbarn” och uppfattar deras finlandssvenska som just sjungande och underbar.
Förmedlad med en sådan röst blir berättelsen extra behaglig att lyssna till. Känslan är att långa stunder sitta andäktig vid sjuksängen och höra den sanna Alma Söderhjelm (1870-1949) berätta om sitt liv.
Det är övertygande, fascinerande och lätt att ge sig hän. Mer sansat funderat framstår det förstås som en aning osannolikt att en nästan 80-årig kvinna är så klar i tanken, så detaljerat uppdaterad i minnena och så utsökt välformulerad att ytterst få ord upplevs som överflödiga.
Under vård på Badhotellet i Saltsjöbaden väntar denna Alma på döden.
Fortfarande förmår hon vara rolig, som hennes väninna påpekar. Så var hon redan under studieåren, då hon av vännerna blev kallad Söderskälm. Inte såg hon mycket ut, men hon hade alltid en rapp replik redo.
Som studentska och disputerande var hon en pionjär. När hon ansökte om sina tjänster som docent och professor var det något som ingen annan finsk kvinna tidigare gjort.
Livet igenom arbetade hon idogt som forskare, författare och historiker. Att iscensätta historiska skeenden blev hennes livsverk.
Redan på 1920-talet kom hon till Sverige. Under vinjetten ”Det främmande ögat” skrev hon kåserier i DN. Senare kåserade hon också i flera veckotidningar.
Bland vännerna fanns Mauritz Stiller, Hjalmar Bergman, Karl Asplund, Karl Gerhard och diktarprinsen Wilhelm, Pewe kallad, som hon tyckte behärskade hantverket, men saknade originalitet.
Alma blev känd, tacksam att intervjua med alla sina åsikter. Däremot saknade hon entusiasmen för att bli kvinnosakskvinna. Hon ville agera i stället för att agitera och hyste aldrig agg mot män. I stället tillbad hon den fria kärlekens evangelium, med många yngre karlar. Att bli betraktad som lättsinnig bekymrade henne aldrig. Snarare tvärtom. Hon ville befruktas med idéer och inspiration. Att aldrig ha hittat den bestående kärleken och blivit gift, den kvinnliga forskarens öde, blir antytt som en latent saknad.
Fast offer? Inte den som alltid tar första steget. Hon ville arbeta och älska, vara mannens jämlike och förena analytisk skärpa med inlevelsefull intuition.
Hennes roman ”Kärlekens väninna” rymde igenkännliga personer och gjorde skandal. Obekymrat erkände hon att hon skrev för att hämnas.
I allt hon gjorde trotsade hon konventionerna. Hon värnade friheten och ville mer än något annat bli sedd som individ.
Denna originella, oberäkneliga och provokativa kvinna blir levandegjord på ett sällsynt elegant sätt av Merete Mazzarellas mästerliga handlag med både språk och stoff.
Det senare är främst hämtat ut Alma Söderhjelms brev, dagböcker och memoarer.
Mazzarella har skapat en helhet som väcker beundran genom berättandet, sympati genom skildringen av huvudpersonen och en glädje som lever länge hos den läsare som ger sig hän.