Mohamed Zia Mohseni, i dag 19 år, som Marita Strömgren kallar "Zia", kom till nyöppnade Midskogens asylboende på Bergviken i Luleå den 2 februari år 2008. Han kom från transitförläggningen i Malmö tillsammans med två andra pojkar från Afghanistan.
- Fast vi kände inte alls varandra sedan förut. Jag kommer från Lashkar i sydvästra Afghanistan. När jag var ungefär tio år gammal så flydde jag, mina två systrar, min bror och vår mamma till Hazara Town i Pakistan. Vi var illegala flyktingar där och bodde i ett flyktingläger, säger Zia.
Mödosam resa
Han berättar om en mödosam resa från Pakistan till Sverige. Den tog mellan tre och en halv och fyra månader och transportmedel var bilar och bussar, och lastbilar med containrar att gömma sig i.
- Det var mamma och jag själv som beslutade att jag skulle åka. Vi var många kompisar som åkte tillsammans men sedan skildes vi efter vägen och jag vet inte var de andra finns nu.
Fick uppehållstillstånd
- När jag kom till Sverige så kände jag mig fri. I Afghanistan och Pakistan är det farligt att leva med bombattentat och kidnappningar till militärtjänstgöring. För flickor är det mycket farligt att gå ut på kvällarna.
Zia bodde i asylboendet på Bergviken tills han fick "put", permanent uppehållstillstånd, och flyttades till put-boendet på Björkskatan.
- Det är kanske hälften av de ensamkommande flyktingbarnen som får put. De andra får återvända till sina hemländer, men bara om det finns föräldrar eller någon organisation som till exempel Världens barn som tar emot.
- Med tanke på situationen i Afghanistan så får barnen därifrån stanna i Sverige, säger Marita Strömgren.
Intresserad av maskiner
Zia började sin skolgång i Luleå på Välkomsten. Han lärde sig svenska rekordsnabbt. Efter bara tre-fyra månader kunde han gå över till gymnasieskolans individuella program för nyanlända elever och efter ett år där kom han in på den gymnasiala flygteknikerutbildningen på Kallax. Nu går han andra året där.
- Jag har alltid varit intresserad av maskiner och teknik. När jag var liten gjorde jag bilar av trä och fixade en liten motor till. Det går bra för mig på utbildningen, säger han.
I vanlig klass
Marita Strömgren säger:
- Han är en jätteduktig kille med vg och mvg i alla ämnen. Och han går alltså i en vanlig klass på samma villkor som svenska ungdomar.
Zia säger att svenska är det svåraste ämnet medan han är starkast i ämnen som matematik och fysik.
Marita Strömgren har varit god man och förmyndare för Zia tills han fyllde 18 år. I den uppgiften har bland annat ingått att ansvara för hans skolgång med lärarkontakter och närvaro vid utvecklingssamtal. Hon är glad och stolt över vad han har åstadkommit och säger:
- Han har också lyckats ta körtkort och han har jobbat på Willys vid sidan om allt annat.
Familj till Luleå
I september 2009 kom Zias familj till Luleå. Situationen i flyktinglägret i Pakistan hade förvärrats och blev så farlig för mamman och de tre syskonen att de fick permanent uppehållstillstånd i Sverige redan innan de startade resan mot Luleå. De anlände med sista flyget på natten den 2 september. Då hade Zia levt skild från familjen i drygt två år och det blev ett kärt återseende. Marita Strömgren var förstås med om det.
Stor upplevelse
- Det var en stor upplevelse. Zias mamma var så tacksam mot mig. Hon tog mig i hand och överlämnade en gåva i form av en liten persisk matta. Jag hade sagt till Zia att hon inte behövde köpa något till mig, men det var viktigt för henne att få göra det. Och då hade jag sagt att det i så fall gärna fick bli något som jag kan ha framme och som får mig att tänka på Zia, säger hon.
Hela familjen bor sedan återföreningen i en lägenhet på Örnäset.
- Mina syskon trivs bra men inte mamma. Hon är analfabet och det är inte så lätt för henne, säger Zia.
Åker skidor och skridskor
Zia stortrivs med utbildningen till flygtekniker och hoppas på en framtid i yrket. Han tycker också att han har blivit kompis med alla svenska klasskamrater. På fritiden åker han skridskor och skidor. Helgen innan vi från NSD träffar honom och Marita Strömgren har han åkt skidor i Måttsund med sin lillebror.
- Nu tycker jag att det är roligare med skidåkning än med skridskor som jag började med först. Min lillebror har blivit duktigare än jag på skridskor. När jag bromsar så ramlar jag ner på isen, min bror håller sig på benen, säger han.
Marita Strömgren tycker att det är väldigt intressant och meningsfullt att vara god man och förmyndare. Hon har varit det för många ensamkommande flyktingbarn och känner att hon kan göra något för dem samtidigt som hon får ut mycket själv.
Personlig omvårdnad
Det är Överförmyndarnämnden som utser gode män och förmyndare.
I uppdraget ingår bland annat att hålla kontakt med boendena, Överförmyndarnämnden och Migrationsverket, att fördela de pengar som barnet får och inte minst ha personlig omvårdnad om barnet och se till att det mår bra.
- Sedan måste det ju framgå att personalen på boendena - asylboendet och put-boendet - är fantastiskt duktiga och gör det stora jobbet för att introducera barnen i det svenska samhället, säger Marita Strömgren.