Maria Fredriksson hoppas nu att den palliativa vården hon får ska he henne mer tid.
Maria Fredriksson sitter i soffan hemma i lägenheten på Örnäset. Vid sin sida har hon systern Ann-Louise Eriksson, som har kommit på besök från Örebro för att finnas vid sin svårt sjuka systers sida. En blek vintersol silar sig igenom persiennerna. Maria levde tidigare ett aktivt liv och tillbringade mycket tid på sin cykel.
– Jag älskar att fotografera och var jämt och cyklade och tog bilder. Nu orkar jag ingenting, säger hon.
2016 drabbades hon av den inflammatoriska tarmsjukdomen ulcerös kolit. Skoven avlöste varandra och hon mådde tidvis mycket dåligt. Hon reagerade över att hennes provsvar ofta var stjärnmarkerade när hon loggade in i sin journal, men hon fick egentligen inget svar på vad det innebar.
– Läkaren sade bara till henne att det brukar se ut så där vid ulcerös kolit, säger Ann-Louise.
– Jag vet ju att stjärnmarkerade provsvar innebär att något inte stämmer, säger Maria.
Det så kallade kalkprotektinvärdet, som används för att påvisa inflammation i tarmen, har emellanåt varit skyhögt. I normala fall ska värdet vara 100, men Marias har varit uppe i 2 500 som högst.
I maj 2023 började Maria blöda från tarmen och mådde allt sämre.
Systern Ann-Louise Eriksson är ett stöd för Maria.
I slutet av sommaren vaknade hon mitt i natten med fruktansvärda magsmärtor. Hon ringde sin syster och sade att hon nog skulle dö.
– Det gjorde så ont att det inte går att beskriva. Jag fick åka akut till Sunderby sjukhus och bli röntgad. Det visade sig att min tunntarm hade spruckit av en växande cancertumör.
Maria opererades akut. Det fanns två tumörer i tarmen, men bara den ena kunde opereras bort. Den andra satt för besvärligt till. Hon vaknade upp med stomipåse på magen och beskedet från läkaren var att hon hade spridd cancer.
– Det var fruktansvärt att ligga där och få reda på det.
Tumörerna på tunntarmen var så kallade metastaser, dottersvulster, från en aggressiv hudcancer. Modertumören visade sig vara en kliande knöl på skuldran, som Maria sökt vård för den 4 april förra året.
– Läkaren på Örnäsets hälsocentral sade då att det var en fettknöl. Jag fick kortisonsalva och blev tillsagd att smörja tills den slutade klia.
Eftersom hon flera år tidigare hade fått hudförändringar bortfrysta hos den privata kliniken Hermelinen, sade hon till läkaren att knölen kunde ha samband med det. Beskedet hon fick vid bortfrysningen var att förändringarna inte var cancer vid tillfället, men att de kunde utvecklas till det.
– Jag förklarade allt detta för läkaren på hälsocentralen. Då han visste om min historia hade han ju kunnat begära in min journal från Hermelinen, men det gjorde han inte, säger Maria.
För att hon skulle kunna påbörja behandling mot cancer fick tjocktarmen opereras bort. Annars hade behandlingen orsakat blödningar, på grund av hennes tarmsjukdom. Men det dröjde ända till december månad innan operationen genomfördes.
– Det var väntan, väntan och väntan. Det vet alla att det inte är bra att behöva vänta på behandling när man har cancer, säger Maria med förtvivlan i rösten.
I samband med den operationen upptäcktes ytterligare en tumör.
– Den fick jag ingen information om alls, förrän jag själv gick in och läste i journalen, säger Maria.
Ett litet ljus i mörkret är det palliativa vårdteam som nu finns runt henne, där hon äntligen får fungerande smärtlindring.
Hon har gått ned 30 kilo i vikt sedan hon blev sjuk. Cancern har nu även spritt sig till levern och bukhinnan, men Maria sätter visst hopp till den behandling med så kallad immunterapi som hon genomgår.
– Frisk kommer jag aldrig att bli, det inser jag. Men jag hoppas att behandlingen ska ge mig mer tid.
Systern Ann-Louise Eriksson är kritisk till att hälsocentralen valde att inte Ivo-anmäla, trots tidigare löfte om att så skulle ske.
Att läkarens miss på hälsocentralen ledde till att hudcancern spred sig är klarlagt. Maria och hennes närstående fick löfte om att en anmälan skulle göras till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Men när NSD kontaktar myndigheten för att få tag i anmälan mot Örnäsets hälsocentral, visar det sig att den inte existerar.
– Det känns som om man försöker mörka detta från hälsocentralens sida. Det kanske inte hjälper Maria, men det kan ju hjälpa andra om de fel som begås anmäls och utreds, säger Ann-Louise.
Hon upprörs över att ansvaret för att anmäla till Ivo i systerns fall hamnar på henne själv.
– Det är helt oacceptabelt, tycker jag. Ska svårt sjuka människor behöva hålla på med sådant? Min syster har mer än nog med sin sjukdom.