Det är något som gnager. Men om det är det konstiga händelselösa eller de obehagliga mellanrummen som gnager mest, kan jag inte riktigt svara på.
Apflickorna vann priset som Årets film på Guldbaggegalan. Och hämtade dessutom hem priserna för bästa manus och bästa ljus. Innan det har Lisa Aschan hyllats rätt rejält på filmfestivaler runt om i världen. Och jag... ja, jag blir nog ändå mest lämnad ganska tom där i soffan.
Något som däremot slår mig ganska tydligt är att jag direkt associerar till Fish tank. Andrea Arnolds socialdrama från 2010. Inte så mycket för klassperspektivet, utan mer i det där sköra i att nästan vara vuxen. För att inte tala om det stenhårda, kontrollerande som finns hos både Mathilda Paradeiser och Katie Jarvis.
Apflickorna hade premiär 2 september förra året och handlar om tonårstjejerna Emma och Cassandra som möts i hästsporten voltige. "Vågar du?" är första meningen Cassandra säger till Emma och detta följer sedan som ett slags ledord genom hela filmen. Den inte alltid så märkbara maktkampen står i centrum även om det är lillasyster Saras brottningsmatch med vuxenvärlden som berör mig mest.
Tillsammans med den mörka vardagsrealismen och den läskiga undertonen blir
denna annars rätt vackra, tysta och stillsamma film ganska obehaglig. Det är något som känns jäkligt fel - men vad?
Jag är glad att Lisa Aschan fick chansen att nå en större massa genom projektet Rookiefilm. I ett Sverige där Stig-Helmer story och En gång i Phuket annars är konstigt självklara val. Och även om det gör mig förvirrad, är jag glad att Lisa inte gör något förutsägbart och lämnar de där mellanrummen tomma.