Vissa dagar har Maria ångest för att gå till skolan. Hon har skadat sig själv och talat om att ta livet av sig, berättar hennes mamma.
– Jag ser på min dotter att hon mår sämre och sämre. Hon har dagar när hon inte vill gå till skolan, hon skyller på ont i magen och huvudet men jag ser på henne att det inte är sant. Hon har också talat om att ta livet av sig, säger hon.
Mamman beskriver det som att familjen är vid vägs ände.
– Jag har försökt på alla sätt och vis genom att kontakta lärare, rektor och andra barns föräldrar. Nu känner jag att vi inte kan fortsätta så här. Det är viktigt att man försöker lösa problemet medan det är litet men de är inte små barn längre, säger hon.
Familjen kommer från ett land i Mellanöstern, men har bott i Sverige i över tio år.
– Min dotter är född här och för mig känns det som att hennes hemland är Sverige, säger mamman.
Maria, som egentligen heter något annat, går på mellanstadiet i en skola i Luleå kommun.
– När hon skulle börja sexårsverksamheten var hon så glad. Hon hade sin lilla spegel och fixade håret och kläderna. Men i årskurs ett märkte vi att något förändrades. Hon slöt sig och blev väldigt arg för småsaker här hemma utan att vi förstod varför. Vi fick dra orden ur henne och till sist berättade hon.
"De som varit dumma får säga förlåt. Men nästa dag är de taskiga igen", säger Maria (fingerat namn).
Det visade sig att Maria blev illa behandlad av flera av de andra barnen. Något som fortsatt genom hela hennes skolgång. Maria berättar själv om en friluftsdag redan i årskurs två när hon blev grovt hotad av en annan elev och gråtande gick hem. En annan gång blev hon sparkad i ryggen helt oprovocerat i matsalen.
– Ingen gjorde någonting åt det. Jag har inte ens fått en ursäkt för det, säger Maria.
– Du var helt sned i kroppen när du kom hem, säger mamman.
Enligt Maria är det till stor del samma elever som mobbar henne.
– Ibland är de flera stycken och ibland några få. Men det har blivit mer och mer. De kallar mig "kurd" och "arab" och "n-ordet". De blandar in mina föräldrar och säger att jag är dum i huvudet och ska åka hem till mitt hemland. De tar saker av mig, och när jag försöker få tillbaka dem så blir det bråk. Knuffar, slag och sparkar.
Rasistiska nidord, fysiskt våld och mobbning på sociala medier. Flickan har varit utsatt sedan årskurs ett.
Andra saker sker i det fördolda. Exempelvis att Maria utesluts ur gruppchattar och baktalas på sociala medier.
Mammans röst brister när hon berättar:
– I våras såg jag att hon hade märken på armen, där hon hade gjort sig själv illa. I mitt jobb möter jag unga människor som mår psykiskt dåligt. Det får inte hända min dotter.
Marias mamma uppger även att familjen blivit utsatt för skadegörelse vid fastigheten där de bor.
Maria säger att hon ibland möts av tvivel och hårda reaktioner från omgivningen när hon väljer att gå till rektor och berätta vad som hänt.
– Jag förstår inte det. Hur kan det vara så när hon själv får höra "n-ordet" eller "åk hem till ditt hemland" och ingenting händer? undrar mamman, som samtidigt anser att rektorn på skolan är engagerad och försöker hjälpa dem.
– Rektorn bryr sig och är till exempel ofta till klassrummet och tittar till dem. Men rektorn har det inte lätt. Jag har även försökt få till möten med de andra barnens föräldrar men det har inte blivit något.
Hur långt ska det behöva gå? Det undrar Marias mamma. "Jag ser på min dotter att hon mår sämre och sämre", säger mamman.
En åtgärd som vidtagits de senaste veckorna har dock fallit väl ut.
– Det har blivit något bättre men miljön är ändå inte bra, säger mamman.
Maria tycker inte att personalen på skolan tar mobbningen av henne på fullt allvar.
– De som varit dumma får säga förlåt. Men nästa dag är de taskiga igen, säger Maria.
Rektor vid den aktuella skolan hänvisar till att man inte kan kommentera enskilda ärenden.
– Det jag kan säga är att sådana här fall ofta är komplexa, berör många elever och pågår i en kontext. Skolan tar dem på största allvar. Vi dokumenterar efter en fast rutin, där vi vidtar olika åtgärder på skolan, kontaktar alltid elever och vårdnadshavare och gör upp handlingsplaner som vi är väldigt noga med att följa upp. Vi har också rastvakter och trygghetsteam på skolan där många lärare är involverade, säger rektor.
Familjen berättar att det pågått under hela skoltiden. Vad tänker du om det?
– Det är inte så att vi sopar något under mattan. Vi försöker alltid lyfta de här ärendena i ljuset. Men det är komplext. Vissa saker pågår bortom de vuxnas blickar. Vi når inte alltid ända fram men det jag kan säga är att vi inte släpper några ärenden där kränkningar ingår. I samtliga fall har vi kontakt med vårdnadshavare. Vi har också tillgång till verktyg som skriftliga varningar och avstängningar.
Marias mamma säger:
– Jag kräver att min flicka ska vara trygg i skolan och få leva ett normalt liv. Och att hon ska få vara glad, framför allt.