Det är skratt, prat och blädder bland nya och gamla bilder när systrarna Ann-Katrin Olofsson, 73, och Margaretha Durehed, 80, sitter i soffan hemma hos Ann-Katrin på Hertsön i Luleå. Samtalsämnena vill aldrig ta slut och systrarna hittar hela tiden likheter hos varandra.
– Båda är nyfikna och pigga på äventyr. Vi är pratsamma och har samma intressen, säger Margaretha, som bor i Mölnlycke.
Hon växte upp som ensambarn och drömde om en syster. Nu har hon fått både systrar, syskonbarn, kusiner och en hel släkt i Norrbotten!
Margaretha har alltid vetat att hon är adopterad, men inte funderat särskilt mycket över sin bakgrund.
– Jag har haft en jättefin uppväxt och det är väl därför jag inte tänkt så mycket på att jag hade en annan mamma i norr. Kanske har jag omedvetet stängt av den sidan, säger Margaretha som gläds över att ha hittat sin familj.
– När Ann-Katrins dotter skriver till mig och kallar mig moster blir hjärtat alldeles varmt.
För Ann-Katrin har systern varit hemlig i större delen av hennes liv, men hon glömde aldrig det fina fotografiet med en bebis, som hon i barndomen fann undanstuvad i barndomshemmets källare.
– När jag frågade mamma vad det var för bebis blev hon arg på mig och bad mig stoppa undan bilden. Jag skulle inte gå och rota i lådorna, minns Ann-Katrin, som ändå pratade med sin storasyster Marianne om saken.
”Mamma hade en flicka före oss”, var systerns svar till Ann-Katrin. Men det ville hon inte tro på och saken togs aldrig upp igen. Inte förrän många år senare när en okänd kvinna hörde av sig till Ann-Katrins mamma Ester och en sedan länge bevarad hemlighet, en otrolig historia, rullades upp för Ann-Katrin.
– Min familj kommer från Övertorneå och under krigsåren låg det militärer i beredskap i gränstrakterna, berättar Ann-Katrin.
För traktens unga flickor var det spännande med nya, unga män och det svärmades i gängen som hängde utanför biografen Röda Kvarn. Ann-Katrins mamma var 19 år och blev kär i en av killarna. De unga skulle förlova sig och Ester blev gravid. Men samma kväll som hon tänkte berätta det för sin kärlek fick hon höra något som gjorde henne fullständigt förkrossad.
– Någon av de andra beväringarna hojtade till mannen att han fått brev från frun och barnen. Det visade sig att killen var gift och pappa till tre barn!
Att föda ett utomäktenskapligt barn var förenat med skuld och skam, men Esters föräldrar stöttade sin dotter. Det gjorde däremot inte Barnavårdsnämnden som tyckte att det bästa vore om barnet adopterades bort.
– Mamma födde en dotter, som hon behöll i ungefär ett år. Mammas egen mamma dog och kvar fanns bara hennes åldrige far. Han hjälpte henne så gott det gick, men det blev tufft både ekonomiskt och praktiskt, berättar Ann-Katrin.
Samtidigt fanns ett barnlöst par i Båtskärsnäs som fick höra talas om en ensam mamma i Övertorneå som hade det svårt. De hörde av sig till Ester och besökte mor och barn vid ett par tillfällen, innan det bestämdes att lilla Margaretha skulle adopteras av paret.
– Mamma lämnade sin bebis till paret vid tågstationen och det var ett uppslitande avsked. Ojoj, det går ju nästan inte att tänka på hur smärtsamt det måste ha varit, men nu gick hon Barnavårdsnämnden till mötes, säger Ann-Katrin, som tror att mamman där och då stängde en dörr till sitt hjärta för att överleva. Det var därför hon aldrig pratade om den lilla flickan.
I efterhand har Ann-Katrin fått veta att mamman brukade skicka presenter till sin dotter och att adoptivföräldrarna skickade fotografier.
Margaretha plocka fram små, små lappskor och vantar i renskinn. Det var plagg hon bar när hon lämnades över till sina nya föräldrar.
–Min adoptivmamma har berättat att jag grät i flera dagar när jag kom till dem, så det var nog uppslitande för alla.
Det var tack vare Margarethas dotter som systrarna till slut fick kontakt. När Susanne själv blev mamma ville hon veta mer om sitt ursprung. Susanne var den som först träffade sin norrbottniska släkt och det var hon som nystade fram den sedan länge undangömda hemligheten om den lilla flickan som ingen pratade om.
Ann-Katrin och Margaretha träffades för första gången för tre år sedan.
– Det var som att se mamma, de är så lika!
Ann-Katrin blir rörd till tårar av minnet och säger att nu ska de ses så ofta som möjligt och ta tillvara tiden tillsammans.