Sommaren i Norrbotten har varit fantastisk med tropiska inslag. Men i en trerumslägenhet på Malmudden i Luleå har sju personer levt i en mardröm. Den 28 maj mördades Anna-Maria Jacobssons pappa när hon var och hälsade på sina föräldrar i Haparanda. Hon var själv i lägenheten och ringde in larmet när hon fann sin knivhuggne pappa. Ändå fick hon vänta en timme tillsammans med gärningsmannen innan polisen dök upp och grep honom.
– På Sos Alarm sa de att jag skulle göra hjärt- lungräddning. Men jag var rädd att jag skulle göra något fel, säger Anna-Maria som inte ville göra skadorna värre på sin pappa.
Hon sitter med sin familj och tänker tillbaka på händelsen som utspelade sig för några månader sedan. Under timmen fick hon själv försöka lugna gärningsmannen, en nära bekant till familjen, och hålla honom kvar i lägenheten.
– Jag tänkte inte så mycket. Jag var mest i chock.
När ambulansen kom var hennes pappa död eller döende. Enligt säkerhetsbestämmelserna fick inte ambulanspersonalen gå in innan polisen var på plats och gripit gärningsmannen.
Anna-Maria blev körd till akuten i Kalix där hon fick sitta ensam i ett rum ytterligare en timme. Sedan sattes hon i en taxi hem till sin bror i Luleå.
Men det var bara början på en serie svåra händelser och en kamp mot myndigheter och försäkringsbolag. Anna-Maria mamma och mordoffrets fru Monica Jacobsson vilade vid dådet ut hos sin son i Luleå efter en operation.
– Hon blev hemlös. Hennes lägenhet var en brottsplats, säger Izabelle Åman, Monicas svärdotter.
Haparanda kommun sa att de var skyldiga att hjälpa henne med en tillfällig lägenhet. Men Monica vill inte tillbaka och familjen ville inte lämna henne ensam, nyopererad och chockad på ett ställe där hon inte ville vara. De vände sig istället direkt till Luleå kommun. Efter många försök fick hon ett boende av humanitära skäl, men bara under en månad. Men sedan var Monica hemlös igen och hänvisad till att flytta tillbaka till lägenheten där hennes make blev mördad. Luleå kommun ansåg att de skulle flytta tillbaka.
Samtidigt begärde polisen att de skulle stanna i Luleå för att delta i utredningen. Även psykiatrin rådde dem att stanna i Luleå.
I nästa motgång blev Anna-Maria utan stöd från försäkringsbolaget och försäkringskassan. De fick även kämpa för at få stöd från psykiatrin.
Mitt i detta fick Anna-Maria ett telefonsamtal. En vårdare där gärningsmannen satt häktad ringde och berättade att han var orolig för henne, att han tänker på henne och undrade hur hon mådde.
– De kontaktade brottsoffret, säger Izabelle Åman.
Upplevelsen blev mycket jobbig och familjen polisanmälde händelsen men ärendet lades ner. Istället fick de en ursäkt.
Nu vill Monica Jacobsson aldrig återvända till Haparanda. En städfirma har fått städa ur lägenheten där mordet skett och hon kommer bara åka tillbaka för att säga tack och hej till sina arbetskamrater.
– Anna-Maria behöver mig och jag behöver henne. Jag har inget mer att hämta där, säger hon.
Enligt Izabelle Åman börjar familjen att ge upp den kamp de fört under sommaren.
– Vi börjar inse att vi får ingen mer hjälp. Allt vi kämpat själva har kommit till ett slut. Vi vet inte vad vi ska göra, säger hon.
– Brutaliteten i allting vad den här familjen har fått utstå har gjort att alla mår sämre än vad man skulle behövt göra om man haft ett socialt skyddsnät för brottsoffer. Men det finns inget. När det kommer till extrema situationer faller det mellan stolar överallt. Livet är som i ett pausläge nu.
Monica hoppas att deras berättelse kan hjälpa andra.
– Jag hoppas att ingen annan blir utsatt för någonting sådant här. Det här kanske inte hjälper oss men det kanske hjälper någon annan.
Åtalet mot den misstänkte gärningsmannen väntas komma inom de närmaste veckorna. Enligt den utredning som gjorts anses han vara psykiskt sjuk. Mannen har ännu inte medgett om han är skyldig till mordet eller inte.