Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag absolut inte varit en av de två tusen som sa ja. Till vad? Att frivilligt åka tokmånga mil på längdskidor runt Dundret en helg i april. Jag, som haft problem med en golfarmbåge i mer än tolv år, skulle inte ha tänkt tanken ens. Tro inte jag fick den för att jag var sportig på greenen. Nej jag felade när jag felade, alltså spelade fiol väldigt statiskt. Dessutom bar jag alltför tunga kamerastativ under mitt jobb på TV4, tufft yrke inte alls gjort för min kropp. I dag är jag skrivande journalist och fick för ett halvår sedan ont i den andra armbågen. Det visade sig vara tennisarm. Haha! Full av sportskador är jag utan att sporta. Eller just därför.
Jag tänkte när jag låg och fick smärtsam men mycket lyckad strömbehandling hos naprapaten att ”nu jädrans måste du ändra livsföring Viktoria”. Naprapaten och sjukgymnasten var eniga, du måste ge din kropp mer styrka för att klara ett stillasittande jobb vid datorn. Okej. Hur gör man då? Jo, man anmäler sig till ett lopp. Ett rimligt uppsatt mål att sikta mot. Det blev för mig Dundret runt.
Till en början var det bara träning hemmavid med gummiband som gällde, men månaden innan loppet hann jag iväg ett par gånger i spåren, typ fem. På tok för lite för lite. det blev förkylning och annat kroppsligt som kom emellan, men åka skulle jag. Tack vare personlig tränare/kärasten min stod jag förra lördagen i spåren ovanför Gällivare. Kvart över sju startade vi, så ock många andra. Ingen masstart utan fritt att åka iväg när man ville. Det gjorde vi, och herreminje vilken resa det blev. Första fem var jag bara urbota arg för att skidorna kändes så tröga. Kärv snö som attan, grinigt tryne på mig och åkare som bara svischade förbi hela tiden gjorde mig klart sur. Min PT/älskade tog till ett vänligt grepp: Ta mina skidor. Sagt och gjort och jädrans vad det gick fort. Mina skidor är från 1996, en tid då vågen visade 66. Nu är jag tio pannor tyngre, ett mått som spannet på min tjusige karls skidor har. Han fick slita som ett djur bakom mig på mina skidor. Antar jag. Såg honom knappt. Var helt inne i mina egna armtag, armtag som ibland bara blev paddlingar för tennisarmbågen ville inte alls åka skidor. Den fick hänga långa sträckor.
I spåret, efter halv sträckan ungefär, började jag titta upp lite mer och se på dem runt mig som medåkare istället för motståndare. och vilka stjärnor de var! Vilka armtag, vilket flyt i bena! Imponerad och inspirerad blev jag. helst av alla dessa kvinnor som jag fick syn på, de som var mellan 50 och 70 år och åkte skidor som om de inte gjort annat. Och kanske de inte har det? Jo, de har ju stått för en mängd markservice och skött sina jobb men på det verkar det ha varit lika självklart att åka och handla som att ta sig en skidrunda. Fantastiska! Det är mycket tack vare dem jag tog mig i mål, att jag såg dem och kände ”En sådan där kvinna vill jag bli. Det är inte för sent att bli i sitt livs form. Som farmor.”
Det jag gjorde förra helgen är ungefär hälften av den distans min farmor Signe betade av en vanlig skidhelg i ungdomen. Uppvuxen som hon var i Brännspiken utanför Älvsbyn satte hon och syskon plus vänner fart till danser lite här och var, såväl vinter som sommar. Hon berättade att det på vintern var över två mil till dansen, enkel väg. De bytte kläder och skor när de kom fram, lät dem torka under dansen, hade skoj, och åkte sedan hem i natten. Samma på sommaren, men då var fortskaffningsmedlet en cykel och det var inte ovanligt att sträckan till dansen var minst den dubbla jämfört med på vintern. Det satt inte fast, om man så säger.
Min farmors ledord, till hon dog av cancerspökets framfart i henne 1994 var, ”No gå hä”, nog går det. Optimist och den vänligaste själen i världen. Som jag saknar henne. Hade velat att hon skulle ha fått träffa sin sons dotterdotter, den strålande Majken som är så lik henne i sin kraft och personlighet. Hon är redan nu en stjärna på skidor, har ett flyt i sin femåringskropp som jag i min 43-åriga bara upplevt i dansen. Hon hanterar dessutom bollar på ett magiskt vis, så det är en idrottsintresserad tjej jag närt vid min barm. Hon lär inte få varken golf- eller tennisarm och hon kommer göra premiär runt Dundret betydligt tidigare än hennes saktfärdiga moder. Då så. Ordningen är återställd. Signe går igen.