Fotografen Gunnar Svedenbäck i Luleå minns sin första upplevelse av det som är Europas största slåttermyr, sedan 1999 naturreservat:
– Det var som om världen stannade runt omkring tack vare det mäktiga. Det var samma känsla som när man sitter i en fjällsluttning eller tittar ut över havet. En känsla av ro, som att komma i en annan sinnesstämning, säger han.
– Ett unikt ställe. Man slås av det storslagna. Området är ju stort som 300 fotbollsplaner, instämmer Katarina Karlsson.
Hon är journalist i Överkalix och blev engagerad partner i projektet när Gunnar Svedenbäck hörde av sig. Det skedde sedan han upptäckt att nästan inget fanns berättat om det säregna området, i alla fall inte på tillgängligt sätt för allmänheten.
– När Gunnar ringde och föreslog att vi skulle göra nåt – då hade jag just pratat om myrslåtter med en renskötare kvällen före! minns hon.
De har nu gett ut en bok som handlar om Vassikavuomas historia och nutid, om människors berättelser och minnen, och om myrslåtterns livsviktiga betydelse för människor och djur i gångna tider.
Två som berättar är Valfrid Palo och Erik Mikko, den senare några år över 90.
– Han var med i slåttern på myren redan som tioåring. Då gick familjerna man ur huset för att slå och få kofoder. Det var ett villkor för överlevnad, berättar Katarina Karlsson och tillägger:
– Vi har velat ha med just de personliga berättelserna.
Mikkos bror var den sista mjölkbonden i Pajala kommun. Han var verksam till 1990-talet, men redan på 1960-talet hade de blivit för få i slåttern, som då upphörde. Därefter låg myrlandskapet i träda tills entusiaster i byarna Mukkakangas, Erkheikki, Juhonpieti och Autio startade ett utvecklingsprojekt i mitten på 1990-talet. Målet var bevara den biologiska mångfalden och kulturhistorien, samt påminna om våtmarkens värde.
– Det är en förutsättning att man håller efter och slår myren för att orkidéer och andra växter ska kunna leva, säger Karlsson.
I slutet av boken ingår en floradel. För den har de haft hjälp av Sture Westerberg, som bland annat varit inventerare åt Länsstyrelsen i Norrbotten.
– Den delen visar växter som är typiska för slåttermyren och ger en bild av den, säger Svedenbäck, som utstått vissa vedermödor när han dokumenterat växter och myrlandskap:
– Det har varit lite blött ibland. Det är som att gå på en vattensäng.