Den ortodoxa kyrkan med arbetsrum i Överkalix har han förstås kvar, och barndomshemmet i Kassa är numera som en fritidshus. Men en lägenhet i Luleå har alltså införskaffats, mest för att lättare kunna umgås med barn och barnbarn som bor här.
Även om det är flera år sedan vi träffades finns en vänskaplighet i tonläget och känslan. Vi har suttit såhär och samtalat många gånger, om de stora frågorna som det brukar heta. Alltid med en närhet till skrattet och självironin.
Bengt Pohjanen anser sig nog i konstnärskapet undersöka gränsens rum, och språkets. Min uppfattning är att han snarare – eftersom han så ofta undersökt idén om det kristna paradiset och kommunismens dito – ägnar sig åt en modern samtids- och kulturkritik. Vid millennieskiftet kom också hans eget upprop – ett slags manifest mot manifestet. Han sa:
– Idén är mänsklighetens katastrof!
Och menade då att alla ismer med totalitära anspråk måste hejda sig och inse att det hela kommer att gå åt helvete och leda till katastrof.
Under 1900-talet är de båda världskrigen bevis nog för vad överdriven tilltro till ismer kan leda till. Eftersmaken av förra seklets kommunistiska arv är tämligen bitter den också. Stalin, Mao, Pol Pot… Så tanken kvarstår:
– Idén är mänsklighetens katastrof!
Kanske är kapitalismen samma undergångsidé. En koloss på lerfötter. Dessutom vore det orättvist att bara blicka bakåt och skylla på idioter från förr. Vi verkar ju i sanning befinna oss i en tid av ismigt, högt tonläge. Och konfrontation med politiska och religiösa övertoner. Terrordåden i Europa avlöser varandra. Drömmen finns där också om ett islamskt paradis, ett lyckans kalifat. Där liken ruttnar och liv offras för den påstått högre idén.
Medan vi talar – som det brukar heta – sker ännu en lastbilsattack i Barcelona.
Men även i Sverige tycks tonläget uppskruvat. Hbtq-rörelsen lyser stark i alla sina färger. Feminismen likaså. Flyktingpolitiken är en annan vattendelare. Starka röster ryter.
Här verkar det således pågå ett åsikts- och ordkrig.
– Javisst, säger Bengt Pohjanen. Idag skulle jag heller inte kunna tala på det sätt jag gjorde för 17 år sedan.
Han hänvisar till utgåvan ”Gränsens tredje rum” med tal, krönikor och essäer som analyserar samtiden. Friskt och naket.
– Där håller jag bland annat ett frispråkigt tal till svensk kyrklig personal. Skulle jag hålla det idag blir jag kanske anmäld för kränkning. Kanske åtalad för förtal, säger han.
Som om Sverige plötsligt blivit ett lättretligt vi-mot-dem-samhälle, tydligare än på länge.
– Man bränner böcker också, säger han och tänker på att röster höjts för att bland annat förbjuda Pippi och Tintin.
Till och med Alfons Åberg låg risigt till ett tag då ett barn fått svårt att sova efter en filmvisning på ett dagis. Moralröster höjs. Har inte förskolan någon plan för att stoppa detta!
Som att i Sverige ska inga barn behöva gråta. Som att det gick att skapa ett institutionaliserat paradis.
Här – för att hålla med Bengt Pohjanen om tematiken – handlar det nog om just rummets storlek och språkets gräns. Vilket utrymme ska vi ha – fysiskt och intellektuellt? En vill öppna gränsen för att släppa in flyktingar. En annan vill stänga den genom att förbjuda uttryck och konstyttringar som stör idén om ett annat paradis. Yttrandefrihet, javisst. Men bara så länge det som sägs innefattar en viss norm.
Varifrån denna idé plötsligt kommer, att med censur skydda folket från det onda, är det dock ingen av oss som riktigt kan svara på. Varför höjs dessa röster i fria Sverige just nu, och varför väger rösterna så tungt i debatten? Vi vet ju av erfarenhet vilka samhällen som historiskt sett gjort likadant. Att en elit ska tala om för övriga folket vad som är lämpligt och inte. Sådana stater brukar kallas totalitära och förknippas med despoter som Hitler, Stalin, Pinochet, Franco, Pol Pot… Nu var vi där igen. Eller är månne jämförelsen för grov?
Bengt Pohjanen svarar:
– Jag tror att tankefelet ligger i att vi resonerar som så att alla ska med…utom dem vi vänder ryggen. Alla är lika värda, utom de som inte tycker som oss. Idén gör oss svaga i anden. Gör svart till vitt, ont till gott, hat till kärlek. Till slut kan idén ta över människan som börjar utföra handlingar i ismens namn. Vi kan plötsligt säga ”mitt hat är ett uttryck för kärlek”.
– I värsta fall blir vi beredda att dö för idén.
Det han som författare gjort en djupdykning i är sovjetresenärerna, de svenskar som under efterkrigstiden emigrerade till Sovjet för att stolt arbeta i kommunismens namn.
Många fängslades senare av Stalin, anklagade för förräderi. Så snopet!
– Men många var beredda att bekänna, erkänna sig skyldiga för att försvara idén, säger Bengt Pohjanen.
I förlängningen ett slags avrättande av sig själv.
I Sverige händer inte sådant. Men man kan förstås bli metaforiskt avrättad. Uthängd och jagad i moderna skampålar för saker som sagts och kommentarer som fällts. I skuggan av det till synes oskyldiga twittrandet – med påstådda förtal, hot och polisanmälningar – blir kommentaren följande:
– Jag har börjat begränsa mig. Börjat bli försiktig. Av rädsla för att bli påhoppad.
– Om moralismen är lagen skapar idén också skuld, säger han.
Bengt Pohjanen använder ord som syndafallet. Indignationens inkvisition är också en formulering som dyker upp i skallen på artikelförfattaren. Sådant som kanske avskräcker ateisterna, även i övrigt normalt funtade och avkristnade läsare. Men orden hänger i luften som en slags tacksamma metaforer som religionen försett oss med. Begreppen ges nyprofan innebörd i mötet med moderniteten. Som när vi öppnar en ikeaförpackad möbel, och så ligger där en massa inplastade skruvar och grejsimojs. Plast, plast, plast. Överallt plast. Och det vet ju alla: Plast är början på harmageddon.
Plastpartiklarna ligger sedermera där och skvalpar i världshaven, förs samman av havsströmmarna och mördar havens intelligenser – valar och delfiner. Skuld, skuld, skuld. Och handeln med utsläppsrätter blir ett slags moderna avlatsbrev. Köp dig fri! Eller lämna dina rester i en återvinningscontainer.
– Ovanför ingången till Uppsala universitet står det: ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.” Det ska ju naturligtvis vara tvärt om, säger Bengt Pohjanen.