”Tråkig som en påstigande i Alvesta” uttryckte sig litteraturkritikern Stig Ahlgren om författaren Sten Selander. Tanken går till denna klassiska formulering under försöken att läsa Karolina Ramqvists nya roman ”Björnkvinnan”. Det går liksom inte att komma in i boken. Där finns så många ord, men ingen berättelse.
Den handlar om en författare och hennes arbete med en bok om en föräldralös adelskvinna som sätts på en öde ö och lyckas överleva. Hon lyckas också ta ihjäl björnar, skär huvudet av dem och trär upp huvudena på trädstammar, därav bokens titel.
Det blir mest författararbete och ingen berättelse. Det Ramqvists författare arbetar med att skildra har hänt på 1500-talet och hon hänvisar till massor av olika källor och citerar författare som tidigare berört ämnet. Sedan väver hon in författarens eget liv, barnafödande och annat, men det blir inte bättre för det.
Som läsare försöker man hänga med, men lägger ifrån sig boken gång på gång och undrar om den kanske är för avancerad, ställer så stora krav på läsaren. Ja, det kanske är jag som läsare som är för kort i rocken. Konstigt att ingen tidigare roman under många års läsande varit så krävande. Karolina Ramqvist måste vara något alldeles extra.