Hon har alltid skrivit, men debutboken ”I mormors land” kom först 2015. Vid 70 års ålder ger Anneli Nilsson i Överkalix nu ut ”I Rosa-Lenas famn”, som hon beskriver som en fristående fortsättning på debuten.
– Skrivandet har alltid funnits, men jag har hållit på med hundra saker samtidigt och inte gett det den tid som jag borde ha gjort.
Böckerna bygger till stor del på hennes uppväxt i byn Kukasjärvi, mellan Övertorneå och Kalix kommun. Hon varvar poesi med korta berättelser och vill gärna hålla sig till det lilla formatet, böckerna är på omkring 70 sidor.
– Titeln ”I Rosa-Lenas famn” har att göra med en sång som jag sjöng när jag var barn. Byn och min familj var ju också min ”famn” under uppväxten, så det är lite dubbeltydigt.
Hon medger att bokens ”Maja” till stor del handlar om henne själv.
– Sedan har jag lagt till en del fiktiva inslag för att den ska blir lite mer litterär. Jag har inte velat ha den för privat.
I bokens sista kapitel, som slår an en mer vemodig ton, är det Anneli Nilsson själv som i jag-form berättar om när hon tar med sig sina barnbarn till hembyn.
– Jag har inte varit så mycket i byn sedan min mor flyttade därifrån på 1970-talet. Min halvbror och de släktingar som bodde kvar har dött, och jag har bara varit där någon gång per år för att träffa en barndomsvän som brukar komma upp. Jag har inget att fara till, då mitt barndomshem föll mig och mina bröder ur händerna. Så det finns en del vemod i det här, säger hon och konstaterar sedan lättsamt:
– Men det är som livet är, det är ju vemodigt emellanåt.
Anneli Nilsson lyfter fram bya-barnens villkor i sina berättelser:
– Många av oss som föddes på 1940- och 1950-talet är byabarn, och har vuxit upp i byar som var på ett speciellt sätt. De barn som växer upp i dag har tillgång till saker på ett helt annat sätt. Vi var hänvisade till varandra, och skolan var en otroligt viktig plats. Jag tror att många kan känna igen sig, och jag vill dela med mig av det som jag tror har varit viktigt för många.
Hon har fler böcker på gång, men är lite hemlighetsfull:
– Det har börjat surra något i huvudet, och det kanske ska handla om allt som händer här i Överkalix. Jag har varit med om ett och annat sedan jag flyttade hit 1970. Men jag vill inte skriva om företeelser så att jag sårar människor. I ”I Rosa-Lenas famn” nämner jag människor som det inte har varit så lyckligt med, men de finns inte längre, så jag har skonat dem lite.
Efter en skrivarcirkel med Bengt Pohjanen och Skapande svenska på universitetet tog Anneli Nilssons skrivande fart. Poesi har alltid lockat henne:
– Jag skriver för att formulera mig själv. Hela tiden söker jag något slags förklaring till saker och ting – som kanske inte finns.