Snöflingorna hänger till synes tyngdlösa i luften. Den planerade fotograferingen i stadsdelens centrum blir kort.
Omgående stannar Porsöbor för att prata med den numera pensionerade distriktsläkaren Sam Runeberg, 69, och distriktssköterskan Lisbeth Hällgren, 70.
Ansiktsminerna är bekymrade och allvarliga.
– Det är så tråkigt att hälsocentralen stänger, säger Kristina Sjöhed som har bott på Porsön i 41 år.
Lisbeth Hällgren har varit med från starten. Hon började jobba på vårdcentralen redan innan den invigdes hösten 1976 i den då helt nybyggda centrumanläggningen.
– Det var nybyggaranda på Porsön – precis som i Vilda västern. När man gick på hembesök fick man balansera på bräder för att slippa bli lerig. Det var byggbaracker överallt och varubussen kom en gång i veckan. Det var vara att kavla upp ärmarna. Det var så roligt.
Lisbeth Hällgren har varit en central gestalt under hälsocentralens 41-åriga historia. Med sin dubbla kompetens som distriktssköterska och barnmorska har hon blivit ett viktigt stöd till porsöborna.
Mer än en gång har hon fått kämpat för att övertyga landstingspolitiker att hennes arbetsplats behövs.
Den första gången som en nedläggning kom på tal var 1984. I fem år hade vårdcentralen klarat sig utan läkare, men distriktssköterskemottagningen för barn- och mödravården lyckades ändå hålla igång sin verksamhet.
I det läget tog Lisbeth Hällgren kontakt med den blivande distriktsläkaren Ingrid Bertilsson som var på väg att avsluta sin specialistutbildning. Hon övertalade i sin tur en klasskamrat att fylla den andra vakansen.
Ingrid Bertilsson valde att flytta efter två år, men kollegan Sam Runeberg arbetade kvar i 26 år innan pensioneringen 2011.
– Jag grodde fast på Porsön. Det var ett fantastiskt gäng. Personalen kunde vara jävlig och obstinat, men alla var inställda att vi skulle klara jobbet tillsammans. Det är svårt att lämna ett sådant arbetslag.
Även nästa nedläggningsförsök, 1992, misslyckades. Nya försök gjordes med åtta års intervaller, 2000 och 2008.
– Det fick oss att knyta näven och tänka att de inte ska få lyckas, minns Sam Runeberg.
– Nedläggningshoten blev en sporre för oss. Vi kunde aldrig förstå skälet till att man ville lägga ned en bra fungerande verksamhet, säger Lisbeth Hällgren.
– Det var en sorg i hjärtat när Luleå kommun tog över skolläkeriet, inflikar Sam Runeberg. Vi ville inte det heller. De brukade komma springande tvärs över vägen när något hade hänt på skolgården. Det var något självklart att man mötte barnen i barnavårdscentralen, man mötte dem i skolan och senare på preventivmedelsrådgivningen. Man mötte de när de hade fått barn eller var sjuka eller skulle vaccineras. Allt det där som distriktsläkeriet måste innehålla för att det ska vara riktigt bra.
Femte gången gick planen i lås. Den 18 december 2017 blir den sista dagen som porsöborna kan söka sjukvård i sin egen stadsdel.
Anna-Lena Zakari, 64, kom till arbetsplatsen 1990. Fram till ifjol fungerade hon som verksamhetschef. Det blev 21 år på chefstolen.
– Till slut har vi kommit till en punkt när det inte längre går. Det är svårt för en liten hälsocentral att klara sitt uppdrag i dag, speciellt med en befolkningsstruktur som Porsön. Dagens budgetfördelning missgynnar ett område som Porsön. Numera får man ekonomiska medel bland annat beroende på patienternas ålder. Porsön har en låg medelålder. Vår patientgrupp viktas därför lågt – trots ett stort vårdbehov.
Hon får medhåll från läkarkollegan Annika Forssén.
– Vi klarade vår budget för några år sedan när man tilldelades medel som tog hänsyn till befolkningens särskilda struktur. Jag är arg över att man kan göra om de ekonomiska ramarna för budgeten så att man i ett enda slag kan rycka undan mattan för en fungerande vårdcentral. Det är sorgligt att det drabbar den befolkning som vi sist av alla borde överge.
Porsön har en speciell befolkningsstruktur. Det är den stadsdel i Luleå som rymmer flest nationaliteter. Här finns också stadens lägsta medelinkomst och den lägsta biltätheten.
Det senare har betydelse för de patienter som automatiskt kommer att listas på Björkskatans hälsocentral. Buss blir ett tidsödande alternativ eftersom det förutsätter ett bussbyte i centrum.
Sam Runeberg skräder inte med orden inför nedläggningen.
– Det är ett vidrigt svek mot primärvårdens hela idé. Man överger ett helt bostadsområde. Med fullkomligt öppna ögon borde Region Norrbotten inse att man öppnar för en privat mottagning som kommer att komma på Porsön.
– Om vi hade varit 15 år yngre hade vi startat en privat hälsocentral direkt. Det kommer kännas sorg i hjärtat när den slår igen. För Luleås del handlar det om en skamfläck. Med tanke på alla studenter som kommer hit innebär det här beslutet dålig reklam för Luleå, tillägger Lisbeth Hällgren.
– Jag skulle kunna säga så här att Porsöligan aldrig hade blivit någon Porsöliga om vi funnits här på området på samma sätt som vi fungerade under 1990-talet. Vi kände till varje ungdom till namnet. Vi hade tagit tag i dem innan de kommit dithän att de ens funderade på att bilda en liga. Tyvärr har nedrustningen av primärvården pågått alltför länge. Anna-Lena Zakari har fört en ensam kamp på bron likt Sven Dufva, men det går inte att ensam kämpa mot ett helt landsting som vill åt andra hållet. Jag blir så förbannad, säger Sam Runeberg.