Meith Nordahl, 85, pensionär, Luleå:
”Det är klart att det är tungt i och med att tillvaron blir så begränsad. Jag har respekt för det myndigheterna säger, men jag är ändå inte totalt isolerad. Vi är två som träffas och går på promenad med några meters mellanrum, så vi klarar oss.
Många äldre tycker att det är jobbigt, en del har väldigt svårt att vara isolerade. Men det måste ju gå. Vi kan beställa vår mat, är vi sjuka kan vi ringa och få råd. Man får rätta sig efter den situation som är.
Snart kan vi få ett vaccin som kan rätta till det här, och det blir man ju lite gladare av. Men det är drömmar, ingen vet ju något om framtiden.
Julen i år blir väldigt jobbig för många, en sorglig högtid. Jag finner mig i det som är, jag får väl sitta där med min skinksmörgås och titta på tv. Man kan ha Whatsapp eller Skype i mobilen och hålla kontakt med de sina. Hur man tar det beror på varje individ. Det här är verkligheten och man måste vara realist.
Jag är ordförande för PRO Skurholmen där vi normalt har träffar varje månad, ibland mer. Nu har vi stängt ner allt, så visst längtar jag efter att få öppna dörrarna och säga välkommen. Sedan vill jag träffa mina vänner och få bjuda på en bit mat. Tänk bara att kunna sitta ner vid bordet tillsammans”.