Mäklare - inte så trassligt som i tv-serien
Två hopplösa mäklare trasslar till det för sig i en ny tv-serie i höst.NSD Bostad har träffat en riktig mäklare: Catharina Öystilä i Luleå.Hon känner inte igen sig i dramakomedin.- Nej, så där har jag det inte på jobbet, säger hon.
Fotograf: svt
Foto:
- Det ska se trevligt ut när det är visning, säger hon.
Lika effektivt travar hon in och gör i ordning det hon ska dela ut: informationsblad om huset, reklampennor och en blankett som intresserade kan fylla i och lämna till henne när de tittat klart.
När några minuter återstår till den utsatta tiden är till salu-skylten uppställd vid infarten. Vid ytterdörren står en låda med blå plasttofflor. Belysningen är tänd i husets alla rum.
Allt är klart för visningen av Borovillan i Antnäs.
Catharina Öystilä visar inte med en min någon antydan till stress, trots att det är mycket som ska ordnas på kort tid. När det första paret kliver in står hon leende redo i hallen med papper och välkomstord.
Efter många år på bank i Stockholm utbildade Catharina Öystilä sig till mäklare och flyttade upp till Norrbotten. Det är fem år sedan.
Hon tycker själv att hon har ett roligt jobb, som berör många.
- Boendet är en av de viktigaste sakerna i en människas liv. Alla måste vi ha någonstans att bo. Jag får träffa mycket folk, det trivs jag med, säger hon.
Hon måste tänka efter för att komma på något som är mindre bra med yrket. Till slut säger hon, lite försiktigt, att arbetstiderna inte alltid är så roliga.
- Som mäklare arbetar jag även när andra är lediga. Jag vill naturligtvis att så många som möjligt ska ha möjlighet att komma på visningarna, vilket betyder en hel del jobb kvällar och helger.
Hon känner inte igen sig i Sveriges Televisions nya dramakomedi, där ett udda mäklarpar försöker komma tillrätta både med livet och affärerna. Inte alls, faktiskt.
- Jag har tittat på ett avsnitt eftersom jag visste att många skulle kommentera…
Ofta går det lugnt till på husvisningarna. Catharina Öystilä beskriver dem som "högst odramatiska" och konstaterar att luleåborna vid det här laget är rutinerade spekulanter, som vet vad som gäller: skorna av eller plasttofflor på, inget provliggande i sängar eller tjuvsmakande av frukt och godsaker. Inte heller är det tillåtet att rota runt i skåp och garderober.
- Däremot får man förstås öppna skåp för att bilda sig en uppfattning om vilka förvaringsmöjligheter som finns.
Det finns högljudda, självsäkra husspekulanter, som i princip redan möblerat och flyttat in innan den första visningen är över.
Men enligt Catharina Öystilä beter sig den blivande köparen ofta på ett annat sätt.
- De är fokuserade och gör inte mycket väsen av sig. Dagen efter ringer de och säger: vi har bestämt oss, vi vill köpa huset.
En del mäklare släpper inte in nyfikna grannar och andra "ickeseriösa" hustittare. Catharina Öystiläs policy är den rakt motsatta: alla är välkomna till en allmän visning.
- Det kan vara så att den nyfikne grannen är den som tipsar någon som blir köpare. Jag har själv gått på en visning enbart för att titta på inredningen, som beskrevs som speciell. Det slutade med att jag köpte lägenheten.
Det finns spekulanter som inte vill gå hem när tiden är ute. Dem får hon milt men bestämt hämta och ta med ut.
- Den allmänna visningen är till för att ge ett första intryck. Är jag intresserad eller inte. Men det finns de som vill fortsätta titta länge, säger hon och tillägger att det sällan låter sig göras.
Schemat är ofta lagt så att mäklaren - och ibland även samma spekulanter - ska direkt vidare till nästa visning.
Ett tiotal par, en del med medföljande småbarn, har klivit omkring i villan i Antnäs. Sex har lämnat intresseanmälan. När det är fem minuter kvar kommer ytterligare en man och en kvinna inrusade. Med andan i halsen tar de en snabbtitt, innan de försvinner.
Lika effektiv som när hon anlände gör Catharina Öystilä i ordning, släcker och låser efter sig.
Om exakt tio minuter är det dags för nästa visning, tre kilometer därifrån.
- Det är lugnt, jag är van, säger hon och startar bilen.
Så jobbar vi med nyheter