Magnifikt av P-Floyd

Covershow-gänget P-Floyd vräker på med ljus och ljud av hög klass, och trots många aningen tillplattade partier är kvällens konsert en magnifik upplevelse för gamla Pink Floyd-fans.
Det sägs att det var en p-skylt (p som i parkering) som gav dalmasen och P-Floyd’s grundare Jan Stumsner idén till det svenska coverbandets något fantasilösa namn. Sjumannabandet, som har sin egen lilla "hemmaarena" i Skog i Dalarna, har funnits sedan 1993 och har under de gångna åren hunnit med ett otal turnéer med varierande låtlistor. 2010 års turné, Fearless, har under hösten hunnit sälja ut Dalhalla ett par gånger, och därefter svischat genom Sverige tills man nu nått Luleå. Efter att ha spanat runt lite i Stora salen, konstaterar jag att P-Floyd tyvärr inte verkar ha lyckats sälja ut kvällens konsert.

Inleder gör man med en av de mäktigaste kompositioner som överhuvudtaget finns att hitta i originalbandets diskografi, nämligen fantastiska Shine on you crazy diamond pt. 1. Ljudet i konsertsalen är som vanligt av toppklass, och det första som slår mig är att Jan Strumsner faktiskt på ett förvånansvärt utmärkt vis lyckas göra låtens intro till sitt eget utan att för den skull kullkasta David Gilmours originalriff. Denna känsla av att man på ett trevligt vis återskapar förebildernas musik utan att förgöra magin som upphovsmännen stod för, sitter sedan kvar låt efter låt. Det gäller då inte enbart gitarristen, utan hela orkestern. Dugligt. Att sedan klaga på sången hos ett coverband är såklart rätt meningslöst, men just den biten är onekligen det hårdast tillplattade som P-floyd bjuder på. Ett exempel på detta är Vera Lynn, där sången bara… Landar fel. Jag kan inte heller påstå att saxofonistens små frispel faller mig i smaken, där originalens toner försvinner i ett virrvarr av högljutt blås.

Om sången nu känns lite mesig, så tar man minsann igen detta på det visuella planet. Rekvisita och ljus är extremt genomtänkt och förmodligen jäkligt påkostat, och om man vet hur mycket tid och pengar förebilderna själva la ner på just sina scenshower så är denna föreställning helt klart en fröjd för ögat. Under showens 20 minuter långa paus måste jag skriva som en tok för att passa vår pressläggning, och efter en halv konsert med P-Floyd kan jag trots allt inte hindra ett visst mått av beundran från att blossa upp. Det här faller nog de flesta Pink Floyd-fans i smaken. Skitbra.