Det kändes fel att sitta hemma och skriva om Rebecca Solnits ”Wanderlust.” Boken skildrar kända författares vandringar och författaren som vandrat mest gjorde det i The Lake District. Jag flyger till Manchester, sätter mig till höger i hyrbilen och kör till vänster mot William Wordsworths landskap. Här vandrade han under största delen av sitt liv, att det blev långt syns inte på gravstenen i Grasmere. ”William Wordsworth dead 1850.” Det är allt, inget om att han föddes 1770. Han är lika berömd som död som då han var i livet, men av andra skäl. Då var han en läst poet, i dag är det hans vandringsliv som fascinerar och inspirerar.
Dagens vandringsleder är inte som vägarna och stigarna på Wordsworth tid, men landskapet är sig likt, största skillnaden är biltrafiken. De flesta kör till en parkeringsplats innan en vandring börjar. I dalen mellan Grasmere och Windermere är vägarna någorlunda breda, i bergen kan det vara så smalt att det är omöjligt att mötas, uppmärksamhet krävs för att passera där det finns plats, annars måste man backa eller vänta på att den mötande gör det.
Det är mitt tredje besök i The Lake District, några vandringar från tidigare är givna.
Jag kör över den lilla bron vid landsvägen nära Rydal och parkerar för en lagom ansträngande uppmjukning den första dagen. Vandringen runt sjön tar fyra timmar med tid för att skriva, fotografera och bada. Den sista aktiviteten är en snabb affär, med elva grader i vattnet blir det en kort simtur, med sjutton grader och solsken återfår kroppen fort värmen.
William Wordsworth dikter är en uppvisning om vikten av att stanna, lyssna och betrakta det som möter under en vandring. De storslagna vyerna är återkommande inslag, men han såg även det som var alldeles nära, efter att ha lovsjungit milslånga vyer kunde han falla i trance när han lyssnade till en bäck.
Han ville bli läst och under sin livstid blev han det, men främst ville han inspirera andra. Det är lätt att bli det i The Lake District. Ingen annanstans är växlingen mellan skogar, ängar, berg och sjöar lika inbjudande. På de populära vandringslederna är det inte långt mellan människor, ju länge bort och högre upp man kommer desto färre möten.
När jag vandrar i Great Langdale ser jag att vandringsleden på flera sträckor är bredare än landsvägen. Det är ett landskap för fötter och inte för hjul.
Längre in i dalen blir stigen så smal och stenig att blicken måste vara riktad mot marken för att undvika trampfel. Det tvingar mig till ständiga stopp för att inte missa landskapets skönhet.
Till slut tar stigen slut. Timmen innan har jag funderat över om dalen skulle öppna sig mellan bergen, 736 meter är det högsta. Ju närmare jag kommer desto högre blir det och vid stigs ände kan jag konstatera att bergen stoppar dalgången. Jag lyssnar till berget. Bestig mig eller vänd! Efter tre timmars vandring har eftermiddagen blivit sen och det är lika lång väg tillbaka. En annan gång säger jag till berget och vänder åter.