Under helgen ägde den traditionsenliga spelmansstämman rum i Kyrkbyn. Vädrets makter var inte med arrangören Luleå hembygdsgille, men för musikerna blev det en givande helg med konserter och jammande från Nederluleå kyrka till Hägnan.
– Jag är imponerad av att det är så mycket spelmän som har rest hit från olika håll – Sorsele, Umeå, Skellefteå – trots alla väderutsikter som bara visat hällregn, säger arrangören Siv Brandén.
Däremot blev publiksiffrorna lite lidande av det dåliga vädret.
– Publik har det varit betydligt mycket sämre med än tidigare år. Men det är förståeligt – det är ju väldigt väderberoende, säger Birger Grahn, också han arrangör.
Oavsett publik är dock spelmansstämmor en viktig mötesplats för musikerna själva – och ur den aspekten är Birger Grahn och Siv Brandén nöjda. Det är ett forum för att utbyta tips och idéer och hjälpa till att säkra folkmusikens överlevnad.
– Vi vill ju försöka föryngra folkmusiken, för de flesta som spelar är ju äldre. På många håll jobbar man aktivt för att få in ungdomar i den här verksamheten. Många har lyckats bättre än vi har gjort här i Luleå, men vi är lite på gång här också, säger Siv Brandén.
För att hålla genren vid liv lär hon och Birger Grahn ut folkmusik gratis till intresserade; exempelvis spelade kvintetten Luleå nyckelharpor på Hägnans scen under söndagen.
– Är det någon ungdom som är intresserad av att lära sig spela, då är det bara att höra av sig till oss, säger Siv Brandén.
Och det finns visst hopp – en ung musiker som kommit till Hägnan på söndagen är 16-åriga Ingrid Wiklund.
– Det är kul att lyssna på folkmusik – den är rolig och det är oftast inte så jättekomplicerat att vara med, säger Ingrid Wiklund.
Som violinist sedan snart ett decennium är det naturligt för henne att spela folkmusik. Instrumentet har såklart fått följa med till Hägnan.
– Jag funderar på att spela en liten trudelutt som jag kom på i torsdags kväll faktiskt. Den är inte klar – jag har tänkt jobba vidare med den med en kompis och kanske skriva en text – men jag kanske spelar den ändå, säger Ingrid Wiklund.