Tusentals vittnesmål om mäns övergrepp på kvinnor väller över oss, dagligen, och inget talar för att #metoo har nått sin slutpunkt. Jag noterar hur män, både i min närhet och utanför den, utvecklar olika sätt att hålla ansiktet ovanför vattenytan.
Vissa är bättre än andra.
Det går naturligtvis att blunda och låtsas som att det regnar. Det går att raljera. Det går att skriva krönikor där man kallar övergrepp för ”drullputterier” och jämföra offrens berättelser med porrnoveller.
Men det går också att ta andra simtag. Det går utmärkt att reflektera över sitt ansvar och reagera därefter.
Varje år utsätts 400 kvinnor för våld i nära relationer. Mer än en om dagen. Bara i Luleå. Kvinnojouren, tjejjouren och Freda-mottagningen i stan har jobbat länge för att få ner de siffrorna utan att lyckas fullt ut. Anledningen? Den är lika sorglig som allt annat i den patriarkala struktursoppa som spillts ut framför våra ögon de senaste månaderna.
Det är män som begår övergreppen – och män lyssnar inte på kvinnor.
Organisationerna tog ett pragmatiskt grepp och kontaktade följdaktligen ett antal män i Luleå. Kommunchefen Mikael Lekfalk, krögaren Petter Nyberg, hockeymänniskorna Janne Sandström och Fredrik Glader, Lasse Mikkelsson från BC Luleå, journalisten Nicke Nordmark och musikern Alexander Hagman är några av namnen. Nu sitter fyra av dem – pubchefen Henrik Sandberg, före detta fotbollsspelaren Calle Norrbin, Raised Fist-gitarristen Daniel Holmgren och Luleå näringslivs förre vd Matz Engman – framför mig och förklarar hur de kan åtgärda problemet med mäns övergrepp mot kvinnor.
– Vi blev inbjudna till ett lunchmöte, de ville ha en blandning av män som engagerade sig. Visst, det är inte vi som slår – men det finns fortfarande ett värde i att ta ställning, påverka, att få fler män att engagera sig, säger Norrbin.
– Det gäller att bli mer uppmärksam på symtomen, att man lär sig se när ett förhållande är problematiskt. Så klart kommer våld att förekomma ändå – men det är viktigt att vi andra reagerar. Vi män måste bli bättre på det, få mer civilkurage, säger Engman.
Varför är just det så viktigt?– Vi fick ett exempel på det under vår utbildning. En tjej som gått fram till en annan kvinna på stan när hon sett att hon blivit utsatt för något av sin man och frågat hur hon mådde. Kvinnan blev asförbannad då – men när hon, tio år senare, lämnade sitt misshandelsförhållande kom det fram att det var just den händelsen som gett henne styrka att ta sig därifrån. Om fler skulle reagera som den tjejen kanske fler skulle få mer styrka ännu snabbare. Det handlar om att nå ut, inte bara predika för kören utan kunna få fler med på tåget, säger Norrbin.
Hur förändrar man ett ryggmärgsbeteende?– Vi måste börja i det lilla, från unga åldrar. Allt hänger ihop, säger Henrik Sandberg.
– Säg ifrån, eller visa åtminstone ditt missnöje. Vi män måste lära oss att ta ställning, att våga prata om såna här saker. Klart fan att det gör ont i magen att diskutera såna här saker, det är jobbigt – men vi får ju skärpa oss, säger Norrbin.
Har ni själva någon erfarenhet på området?– Inte av att upptäcka symtomen. Visst har jag ibland undrat över hur personer runt mig haft det hemma egentligen, men det är som med alkoholism eller något annat som det är tabu att prata om. ”Tänk om jag klampar in i något som jag egentligen inte har att göra med?” Men frågan är om det inte är bättre att ha fel någon gång istället för att bara låta saker fortgå. Magkänslan har nog ofta rätt. Vi måste våga prata om såna här saker också, säger Matz Engman.
– Det sker ju sällan i det öppna. Det gäller att lära sig att se tecken, säger Holmgren.
Nu rullar det nystartade nätverket igång en kampanj, komplett med annonser, t-shirts, man-ual, berömda talespersoner och egna hashtaggen #nognu. Det hela började inte med metoo-rörelsen, men de tusentals berättelserna om kvinnors utsatthet har skapat en ny och tydligare fond för arbetet.
– Det är i grund och botten helt sjukt att det ska behövas något som #metoo för att vi män ska få upp ögonen för vad kvinnor drabbas av – dagligen – bara på grund av sitt kön. Vad fan har vi hållit på med i alla år, säger Daniel Holmgren.
– För mig har det varit en jättejobbig höst. Det är så mycket jag som man aldrig behövt tänka på, saker som är vardag för kvinnor men jag aldrig behövt reflektera över. Det är ju jättekonstigt, det är 2017 – i Sverige, där vi ändå tycker att vi kommit långt i de här frågorna, säger Calle Norrbin.
– Jag tycker att det har varit bra, jag har börjat tänka mer. I min bransch är det mycket jargong, många sexskämt, och så har det varit så länge jag kan minnas utan att jag ens tänkt på det, säger Henrik Sandberg.
– Hela tiden – och det sätter ju sig. Omedvetet, säger Holmgren.
– Nu är det ju ett självklart avstamp, att fundera på vilken miljö man erbjuder. Om gäster eller personal beter sig oacceptabelt går det utmärkt att säga ifrån – och förklara varför man gör det, säger Sandberg.
– Det går att bryta den där jargongen på ett bra sätt. Jag har blivit extremt medveten den senaste tiden, jag går ofta och funderar på vilka beteenden som sitter rotade i mig – från barnsben. Småsaker som man själv tyckt varit harmlösa men egentligen spär på allt det här, säger Holmgren.
Sanningen är dock att oavsett hur mycket man pratar tar det tid att förändra strukturer. Väldigt lite kommer att hända i dag, i morgon, eller ens nästa år.
– Vi får inte se den här kampanjen som en avslutning, snarare som starten på en rörelse. Vi måste vara långsiktiga, nöta på. Det är en utbildningsfråga, det handlar om att medvetandegöra och få män att börja tänka på hur man ska bete sig, säger Matz Engman.
– Vi fick en jättebra utbildning av kvinnojourerna i början av det här arbetet, där lärde jag mig mycket. Fatta att jag är 33 år gammal och aldrig – aldrig – gått en sån. Det är ju egentligen helt sjukt, säger Norrbin.
Calle Norrbin är tydlig med det långsiktiga perspektivet.
– Jag har hållit på med idrott, varit i omklädningsrum, under 27 års tid. Nu kan jag hålla på med det här lika länge. Det är dags.