Andreas Selberg hoppas på att få börja arbetsträna efter månader av sjukskrivning. Han har börjat se ljuset i slutet av tunneln.
Allt var perfekt – utifrån.
Egenföretagaren Andreas Selberg, 45, reste utomlands med fru och son flera gånger per år och bjöd gärna när vännerna träffades på restaurang.
– Från att en gång arbetat på ett butikslager, till att kunna besöka storstäder i Europa bara sådär, klart det var kul, säger Andreas Selberg.
Men bakom fasaden gömde sig ett mörker.
Vi träffas i familjens hus i Gammelstad en vacker dag i oktober, utanför lyser solen. Andreas Selberg fixar kaffe med dopp innan han slår sig ner för att berätta sin historia, en tung sådan.
Han startade sitt företag 2020, precis i rättan tid. För vad var mer rätt när elpriserna sköt upp till nya oanade höjder än solceller?
– Jag visste knappt vad solceller var när jag startade företaget, men blev inspirerad av en kompis som startade företag i samma veva, berättar Andreas Selberg.
Andreas Selberg är tacksam över stödet från familjen och säger att han inte hade varit här om det inte varit för dem. "Vi är en tajt familj. De har varit min räddning", säger han.
Tidigare har han jobbat som turnerande musiker och som säljare. Han har alltid gett 110 procent vad det än gäller: jobbet, sonens fotbolls- och hockeylag, aktiviteter med kompisarna.
– Om någon har sagt "ska vi åka till Stockholm en helg" så var jag den första som sa: "Ja vad kul, det gör vi". Jag har alltid varit levnadsglad, med på allt, säger Andreas Selberg.
Han startade sitt företag i mars 2020, gjorde allt själv och lärde sig solcellsbranschen från grunden. Först året efter anställde han en medarbetare. Snart växte företaget både i omsättning och personal.
– Det rullade på ganska snabbt, jag fick en hel del stora jobb. Från 2021 till 2022 gick jag från 30 jobb till 120. Jag är väldigt stolt över att jag startade företaget från noll, men jag jobbade i snitt 18 timmar om dagen, även på helgerna. Det är roligt när det flyter på bra, man blir speedad. Men jag borde ha anställt en projektledare redan då.
Musiken, som alltid varit det som gett honom energi, blev lidande. Dessutom var han tränare i sonens fotbolls- och ishockeylag – trots de långa arbetsdagarna. Sömnen tog stryk.
– Jag sov kanske två timmar per natt.
Telefonen ringde konstant, han var alltid på väg från ett möte till ett annat. En normal dag kunde bestå av 100 telefonsamtal. Humöret, som alltid varit på topp, blev sämre och stubinen kort.
– Jag har sån satans ångest över att jag tappat humöret. Jag hade inget tålamod, jag fattar inte att min familj stått ut med mig.
Sakta men säkert kom utmattningen smygandes. Under tre dagar var han helt sängliggandes, kunde inte ta sig upp ur sängen. Tankarna blev allt mörkare och han såg ingen framtid.
– Fram till i sommar kunde jag inte höra ordet solcell utan att få panik. Det gick så långt att jag tittade ut en tall som jag tänkte köra in i för att avsluta mitt liv. Jag gick från att ha varit extremt levnadsglad till att vilja avsluta mitt liv. Jag kan inte förklara det. Folk som inte varit med om det vet inte hur dåligt man mår.
Samtidigt hade han många jobb bokade och anställda som han kände en skyldighet gentemot.
– Jag har en stolthet och en lojalitet. Mitt stora problem är att jag inte kan säga nej, jag vill vara alla till lags och vill inte göra fel. Samtidigt fick jag panik över när posten kom och telefonen ringde. Jag kunde aldrig slappna av. När det var som värst började jag nästan stamma.
"Jag hoppas att fler pratar om det här, det blir kanske en hjälp för andra att våga stanna upp och se över sin situation", säger Andreas Selberg.
En natt i februari briserade allt. Frun Emma Selberg vaknade mitt i natten och Andreas låg inte bredvid. Hon ringde flera gånger men han svarade inte. Då såg hon på "hitta Iphone" att hennes man vandrade omkring mitt i skogen.
– Det var minus 20 grader, jag gick omkring i en t-shirt och öppen jacka. Jag frös så kosmiskt. Till slut svarade jag i telefonen men jag visste inte var jag var eller vad jag gjorde. Jag hade fotat en massa träd, jag har ingen aning om varför.
Emma Selberg blev orolig och ringde polisen som anlände tillsammans med ambulansen. De hittade honom på en mack i närheten. När de anlände kände han sig trängd och fick panik.
– Jag trodde de skulle attackera mig, kände mig hotad. Först när ambulansen åkte iväg satte jag mig i polisbilen. Det var två underbara poliser som pratade med mig.
Andreas Selberg säger att han den natten bestämde sig för att söka hjälp. Han fick kontakt med en KBT-terapeut. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är ett samlingsnamn för psykoterapier där man tränar på att använda sig av nya beteenden och tankemönster. Det har förändrat hans liv.
– Utan terapeuten vet jag inte var jag hade varit. Jag går fortfarande en gång i veckan och det har varit min räddning. Det, och min familj. Utan dem hade jag aldrig varit här.
"Åka skoter är det som ger mig energi. Ha med matsäck, sitta med en kopp kaffe och se ut över naturen, det är himlen", säger Andreas Selberg.
I dag är han fortfarande sjukskriven men hoppas på att börja arbetsträna inom kort. Han ska börja gå i arbetsterapi mot hjärntröttheten som gör att han inte orkar läsa mer än några sidor av en bok eller umgås i stora sällskap.
– Jag sa till min terapeut att jag vill tillbaka till den gamla Andreas. Då sa hon "vill du verkligen det, gasen i botten, alltid?" Och nej, det vill jag inte, men kanske en light variant, jag behöver inte vara med på allt. Jag ska lära mig att säga nej.
Andreas Selberg tystnar, tittar ut genom fönstret. Solljuset sipprar igenom trädets grenar, en strimma av hopp.
– Det är ingen quickfix, jag vill ha verktygen för att jobba med mig själv. Det är upp till mig själv nu, jag vill inte hamna där igen. Jag önskar inte min värsta fiende den här skiten.