Du har kanske sett honom intervjua spelare i Coop Arena i någon av pauserna. Eller hört när han i ett avbrott i någon av Luleå Hockeys hemmamatcher har överraskat ett barn med ett hockeyspel. Andreas Egerup gör mycket mer än så. Han har bland annat byggt upp sin egen inspelningsstudio bara ett stenkast från ishockeytemplet.
När vi sitter i studion tar han av sig klockan och visar en tatuering på utsidan av vänster handled. Där är ett överkryssat cocktailglas intatuerat. Under bilden står datumet 12 november 2017.
– Från den dagen är jag nykter. Jag ville göra den här tatueringen som en påminnelse för det är mitt livs största steg, säger han.
Sedan den dagen är han nykter alkoholist.
Trots att missbruket successivt ökade beskriver han ändå vägen till att söka hjälp som relativt lätt. Hans hustru kom på honom tre gånger.
– Första gången hittade hon en vodkaflaska i badrummet. Som jag bara hade ställt där och glömt bort. Den andra gången hittade hon en vodkaflaska i hallen som jag hade gömt undan, säger han.
Den tredje gången var en lördag där han först hade hjälpt till i stallet under morgonen. Sedan hade han åkt ut till sin studio på Ålgatan i Luleå för att arbeta.
– Jag hade tagit en liten grogg för jag ville komma på bättre humör. Sedan fortsatte jag. Och jag drack ohejdat och till slut hade jag tömt en hel flaska vodka. Och jag vet att jag skulle vara nykter och glad på kvällen men jag planerade så att började jag tidigt så skulle jag hinna nyktra till så pass mycket att det skulle gå. Och sånt där beteende är så sjukligt och så svårt att förklara, säger han.
Samtidigt har han efter att han började prata om sina problem, och sin sjukdom, kommit i kontakt med många andra som vittnar om samma eller liknande beteenden.
– Nu inser jag att jag inte är ensam i det här. Länge drack jag en halv vodkaflaska för då såg man inte på mig att jag hade druckit. En hel vodkaflaska, ja då måste jag vara ensam hemma för det skulle jag inte fixa, säger han.
Många vägrar ju att erkänna för sig själv att de har problem. Hur var det för dig?– Nej, det var inte så. Jag har väntat i hela mitt liv att det ska gå så här långt att jag måste sluta. Första gången jag drack alkohol över huvud taget var på en fest i Stockholm för väldigt många år sedan. Jag drack två flaskor vitt vin på 45 minuter för jag ville bli full. Redan första gången jag drack hade jag ju ett alkoholistbeteende.
Du har slappnat av och varvat ned med alkohol?– Ja, det har hängt med och även de senaste åren har jag ju haft många järn i elden och en hel del stress. Som jag också gillar. Men tillsammans med sprit. Nej, det går inte. Till sist gick det inte.
Kan du berätta något om tiden precis innan du bestämde dig för att söka hjälp?– Det fick fort utför på slutet. Från att det hade gått en eller två flaskor i veckan till att dricka fyra-fem stora vodkaflaskor på en vecka.
Du har ändå arbetat för fullt under den här tiden?– Ja, jag har inte varit hemma eller så. Men jag har aldrig varit full på arbetet. Utom här då när jag har varit själv. Och det har ju inte gått bra så bra. Jag har aldrig varit berusad på jobbet. Jag har till exempel aldrig kört bil på fyllan. Eller. Någon gång har jag tagit bilen hem och det ska man givetvis inte göra.
Men du åkte aldrig fast?– Många söker ju hjälp när de blir upptäckta. Jag torskade inte för polisen utan jag torskade för min fru. Och det gjorde att jag ringde och sökte hjälp samma morgon som hon hade kommit på mig. Det var den 12 november 2017.
Har du klarat dig utan återfall?– Ja. Men jag gjorde ett misstag. Lokalen hade varit uthyrd och i kylskåpet här nere så hittade jag en kaffemugg som man kan köpa på Statoil. Ice coffee stod det på den. Så jag öppnade den och skulle ta en klunk men kände samtidigt att det inte bara var kaffe. Det var Baileys i den med fyra procent alkohol. Mina smaklökar fick en touch av alkohol men jag spottade ut det direkt.
Det här har ändå gått bra för dig utåt sett?– Jag har ju byggt upp ett företag under den värsta tiden. Framförallt den här studion. Samtidigt har det inte gått bra. Jag har ju handlat för mycket. Både privat och här till studion. Det har jag finansierat med skitdåliga kortfristiga lån. Vansinnigt.
Berätta?– Jag ville få färdig min studio och byggde inte upp med sparade pengar. Nu har jag sålt iväg två fina bilar som också var på avbetalning och med hjälp av två andra som har hjälp mig otroligt mycket. Nu ska jag göra allt jag kan för att få rätsida på även det här.
Och för tre veckor sedan blev du plötsligt sjuk?– Jag var nere på en mässa i Stockholm som heter Gastronord då. De första dagarna hade jag min personal med mig. Det gick jättebra och jag hade en jättebra känsla i kroppen. Halv ett på natten vaknade jag med en hemsk känsla i hjärnan att jag satt fast i en slags skruvtving. Jag gick upp på toa och när jag satt där så eskalerade det här och jag kände mer och mer obehag. Det kändes till sist som att jag skulle dö. Allt blev farligt. Samtidigt som jag var medveten om att jag var trygg på mitt hotellrum i Skärholmen.
Vad gjorde du?– Först ringde jag till hotellreceptionen men jag kom inte fram så jag ringde 112. De skickade en ambulans för jag trodde att jag hade fått i mig något gift eller en drog. Jag hade ätit en hamburgare på kvällen och tänkte att någon hade stoppat i något i den.
Och ambulansen kom?– Vi åkte till S:t Görans psykakut. Där fick jag träffa världens underbaraste skötare. Han frågade om jag befann mig i en pressad situation.
Vad svarade du?– Jag insåg ju att självklart befann jag mig i en pressad situation. Jag hade precis lyft bort min kassako från mitt moderbolag där två investerare har köpt in sig med 25 procent. Då kan jag ju inte göra vad jag vill med pengarna som tidigare kommit. Jag har två bolag där det ena är rent konkursmässigt. Jag insåg att jag närmade mig ett stup där jag måste göra konkurs eller göra någonting kraftigt.
Fick du hjälp?– Jag fick lugnande och kunde åka tillbaka till hotellet. Klockan tio nästa morgon ringde en av mina affärsänglar som jag kallar dem upp mig när jag låg och sov på hotellrummet. Han sa ”men är du inte på mässan”. Jag berättade vad som hade hänt och hur jag mådde. Att jag hade åkt ambulans och att jag mådde så extremt dåligt. Då säger han ”men vafan vi hjälper dig”.
Vad har nu hänt?– Nu har jag styrt upp allting. Genomgått en riktig lyxfällan kan man väl säga. Även om jag inte har bränt pengar på en massa onödiga saker så har jag ju förbrukat mycket mer pengar än vad jag har haft. Jag har handlat på avbetalning i massvis. Och varje sommar när pengarna har tagit slut så har jag väntat på att fakturera för Skolmaten (en app som han har utvecklat) i augusti. I väntan på det har jag fått ta en massa snabblån. Det har varit 200 000 här och 200 000 där. Och så plötsligt tas pengapåsen bort två gånger per år. Då blev det panikångest till sist och det är det värsta jag har varit med om.
Du har ändå ett halvt år utan sprit?– Det är jag så enormt glad för. Men samtidigt flyttade jag över mitt skadliga beteende. Istället för att få kicken av alkoholen fick jag en liten kick av att köpa en massa småprylar. Där fick jag som ett barn en julklappskänsla så fort jag såg en avi på golvet. Min fru reagerade när det kanske dök upp tre prylar varje dag. Vi insåg tillsammans att så här kan jag ju inte fortsätta.
Vad har du gjort?– Nu har jag tagit tag i alkoholen. Jag har ändrat mitt köpbeteende där jag använder mig av en lista som hindrar mig från impulsköp. Jag ger mig själv köpstopp i tio dagar. Impulsen har jag fått bort tack vare det här.
Det är stora förändringar på kort tid?– Jag är en sådan person som gärna går ”all in” när jag väl bestämmer mig. Jag har lagt om kosten och jag har börjat träna tre gånger i veckan på gym.
Många som har missbrukat alkohol har ju tappat både vänner och familj på vägen. Hur har det gått för dig?– Tvärtom. Så mycket hejarpop och stöd har jag aldrig varit med om. I det dagliga och på sociala medier. Och gamla vänner som har berättat att de också har varit där. Och familjen har tagit det bra om än hårt. Min fru har fått en käftsmäll två gånger. Först alkoholen och nu panikångestattacken och företaget som hade mycket mer skulder än vad jag har sagt till henne.
Hur ser du på framtiden?-– Positivt. Så fort jag började att sluta ljuga för mig själv och för min omgivning så började jag automatiskt att må så mycket bättre. Nu har jag ordnat upp allting och det finns en plan att gå vidare. Det är väl det som gör att jag känner att det finns hopp.