Dagligen nås vi av nyheter från Egypten om hur polis och militär slår stenhårt mot demonstranter sedan militären avsatte den demokratiskt valde Mohammed Mursi.
Men Reefat Ezeldin nöjde sig inte med att följa medias rapporteringar.
– Jag ville bilda mig en egen uppfattning. Därför åkte jag hit.
Det han fick se i Kairo har skakat om honom ordentligt. Under telefonintervjun tystnar han flera gånger och börjar även gråta vid ett par tillfällen.
– Det gör mig jätteledsen att ett stort land med ett stort folk och en stor kultur slås i spillror på grund av några få maktfullkomliga.
Reefat berättar om besök han har gjort, bland annat till ett bårhus i Kairo, där hundratals, kanske ännu fler, låg mördade.
– Det var hemskt. Vidrigt. Det var varmt och luktade illa och det var flygfän överallt. Där låg människor som blivit skjutna under demonstrationer, men för att de anhöriga skulle få med sig kropparna från bårhuset var de tvungna att skriva under papper som sa att de hade tagit sina liv. Mycket av det här har aldrig visats i västmedia.
"En militärkupp är en militärkupp"
Reefat Ezeldins syn på konflikten är glasklar. Han säger att han inte själv röstade på Mursi, men eftersom Mursi vann ett demokratiskt val är han därför att betrakta som landets rättmätige ledare.
– Och det är viktigt att världen kallar militärkuppen för just en militärkupp. Militären har sagt att de stängt in Mursi för att skydda honom. Men det är inte sant. Det handlar om att sätta honom i fängelse.
För varje dag som gått har Reefat Ezeldin känt att situationen blivit allt farligare och att han börjar bli rädd. Därför lovade han sin familj i Luleå att komma hem.
– Jag åkte ut till Kairos flygplats, men där var det totalt kaos. Alla vill lämna Egypten. Jag lyckades inte ta mig till Sverige, men jag sov över på flygplatsen och på morgonen kunde jag ta ett plan till Hurghada där vi har en lägenhet. Här råder inte undantagstillstånd, men det finns inga turister kvar.
Reefat tror att han kan ta sig hem till Sverige med ett plan den 23 augusti.
– En del av mig vill stanna kvar. Men jag har lovat mina barn att komma hem. Och samtidigt känns det som att jag inte kan göra så mycket här. I Sverige kanske jag kan göra något för att påverka.
Fortfarande optimist
För två och ett halvt år sedan höll Reefat Ezeldin ett bejublat tal på Storgatan i Luleå. Den arabiska våren hade då startat i Egypten och diktatorn Mubarak var på väg att falla. Med passion och optimism ropade Reefat "Erhaal! Erhaal", vilket betyder "Försvinn! Försvinn!".
Eftertänksamt säger han att han fortfarande är optimist, att demokratin förr eller senare kommer att segra i Egypten, men att han är väldigt orolig för utvecklingen.
– Våld föder våld. Än så länge har demonstrationerna varit fredliga. Men hur länge ska de som har förlorat söner och fäder klara att undvika våld? I värsta fall blir det inbördeskrig. Situationen kan bli värre än vad som hände i Algeriet i början av 90-talet. Och i så fall kommer det påverka Jemen, Libyen, Tunisien...
– Men vad som är bra är att Egyptens folk inte är rädd längre. Vi var rädda i 30 år, men hungern efter demokrati går inte längre att tysta med våld. Demonstrationerna kommer att fortsätta över hela Egypten.
Reefat vill att västvärlden ska agera nu och inte vänta tills det är för sent.
– Framför allt vill jag att Carl Bildt ska använda ordet militärkupp. "Det är en militärkupp och vi samarbetar inte med våldet". Jag förstår inte varför man inte vill göra det.
För Reefat, som bott länge i Sverige, blir det uppenbart på vilken skör tråd demokratin vilar i Egypten.
– De förstår helt enkelt inte vad demokrati är. De har inte haft det sedan medeltiden. De tror att eftersom de lyckades få bort diktatorn Mubarak genom demonstrationer så var det bara att gå ut på gatan igen när missnöjet kom mot Mursi. Att man var tvungen att vänta fyra år och sedan rösta bort honom har de ingen förståelse för.
Han säger att Egypten i dag är ett delat land. Men att det inte enbart är negativt.
– Under Mubaraks tid pratade ingen politik. Ingen vågade. I dag pratar alla engagerat om politik. Och det finns ingen väg tillbaka.