"Jag är en hemmaråtta. Hela hemmet känns väldigt mycket hem för mig, då det var här min farmor bodde. Jag har varit här som liten, ungdom och vuxen. Pappa byggde huset till farmor. Det var när hon fick en stroke och flyttade till ett omsorgsboende som jag flyttade in. Hon var en läsande person men i efterhand har jag märkt att hon också var duktig på att skriva. I gamla dagboksanteckningar hittade jag några fina, djupa dikter om livet.
Jag är i princip uppvuxen på ett bibliotek. Mamma jobbade som bibliotekarie i Gammelstad i hela sitt yrkesliv. När jag tänker på pandemiåret och vad som har varit viktigast i vårt hem är det böckerna. De finns i alla rum men samlingsplatsen är bokhyllan. Jag tror jag aldrig har läst så mycket om brittisk landsbygd och chokladfabriker i Paris som jag gjort nu. Under pandemiåret har jag dessutom varit sjukskriven i fem månader. Jag fastnade med foten i cykeln, föll mot en gräsmatta och lyckades få en ryggfraktur. Jag hade ont, var hög på morfin och fick en metallkorsett. Jag har rest genom böckerna.
Om jag ska välja en bok som betyder något extra för mig så blir det Änglabrorsan. Vi förlorade vår son för fem år sedan och då valde jag att skriva om en änglabror. Vi visste inte ens att han var sjuk. En eftermiddag tyckte jag han rörde sig lite i magen och sedan gick det några timmar från sista rörelsen innan jag åkte in. Vid ett ultraljud fick vi veta att han hade ett medfött hjärtfel och inte fanns mer. Det var som att dö själv. Varje gång jag skrev om pojken som sitter uppe på molnet var det tungt men också fint på något sätt. Det värsta är att inte våga prata om det alls.
Det har gått fem år nu. Väldigt länge tänkte jag att det var mitt fel. Hade jag kunnat rädda honom om vi åkt in tidigare? Jag hade ju varit på jobbet som vanligt. Folk säger att livet går vidare, fast det gör det inte. Det liv som var innan kommer aldrig tillbaka. Hade det inte varit för min son Sixten vet jag inte vad som hade hänt. Han fick oss på benen igen.
Jag har förlorat en son helt oförberett och brutit ryggen på en gräsmatta. Plötsligt fick jag flyt och kunde ge ut åtta böcker på ett år. Livet är kort och jag vet att allt kan hända, vilket har fått mig att njuta av det mer. Det känns som att jag håller Alfie i handen genom livet."