Mehmet Tekin driver restaurang i centrala Luleå och är engagerad i kommunpolitiken. När nyheten om jordbävningen nådde honom försökte han ringa sina släktingar.
– Först var det svårt att nå dem på grund av överbelastning på nätet, men senare har vi kunnat prata.
Det var som att han hade en föraning om katastrofen, berättar han, för natten då det inträffade kunde han inte somna förrän fem på morgonen.
Han är politisk flykting och har bott i Sverige i 34 år. Eftersom han är regeringskritisk har han inte kunnat återvända sedan Erdoğan blev president. Han har tio syskon varav två i Sverige. Övriga bor kvar i Turkiet, liksom hans bonusmamma.
– Min familj klarade sig, men många övernattade utomhus efteråt.
Jordbävningen inträffade i en fattig del av Turkiet där den kurdiska och arabiska minoriteten bor, berättar han.
– Den statliga kontrollen fungerar inte som i övriga landet och många bor i hus med bristfälliga konstruktioner. Nu kan folk inte komma ut från området för att vägarna och flygplatsen är förstörda.
Mehmet Tekin försöker upprätthålla skenet av lugn medan han serverar restauranggästerna, men inombords är han hela tiden orolig och följer konstant med i det turkiska nyhetsflödet.
Han har en kock anställd som är från en hårdare drabbad del av Turkiet.
– Jag har gett honom ledigt idag.
Jamila Barkho, 23 år, har bott nio år i Sverige och studerar på Luleå tekniska universitet. Det är hennes pappa som är kock på Mehmet Tekins restaurang. Hon och hennes föräldrar har sedan jordbävningen inträffade försökt upprätthålla kontakten med systern Ormia, mostrarna och kusinerna i Turkiet så gott det går.
– Det har varit jättehemskt, det är svårt att beskriva med ord, säger hon.
Systern ringde klockan fyra på morgonen från en lånad mobil och skrek att hon trodde de skulle dö.
Hon och hennes man hade ramlat ur sängarna vid skalvet. De rusade till barnkammaren för att hämta sina två barn, fem och tio år gamla, men höll först på att inte få upp dörren.
– Som tur var hann de ut ur hyreshuset innan hela byggnaden kollapsade och rasade, men fick inte med sig några kläder.
De bor nu i sin bil, utan att kunna lämna området.
– Det är som en mardröm. Det är kallt, det finns ingen mat att köpa, inget vatten och ingen bensin. Jag vet inte hur de ska klara sig.