Luleåbon Fredrik Lernstål, äldste svensk på världens högsta topp.
– Jag är glad jag kom upp, glad jag tog mig ner och tacksam jag har kvar fötter, fingrar och liv.
Orden är Fredrik Lernståls. Han är civilingenjören som till vardags lever ett stilla liv i Luleå och som sa hej då till sina nära och kära den sjätte april i år, redo att möta världens högsta berg. Procenten visar att 1,3 procent av de som försöker ta sig upp på Mount Everest, 8 849 meter över havet, dör på kuppen.
– Man måste ha det i beräkningen, så är det
Att bestiga Mount Everest har helt klart sina risker, men jag kände mig aldrig orolig. Är man inte trygg med utrustningen, säkerheten eller sig själv ska man inte ge sig ut på sånt här.
Hans första, och mest troligt sista besök på världens tak, kom ur en vilja att vandra, av att leva uppe i det fria.
– Jag älskar vara där uppe, jag känner mig som mest fri där. Och lugn, säger Lernstål när vi slår oss ned vid köksbordet i villan på Björkskatan.
Han är 57 år fyllda och därmed visade det sig, den äldste svensk av de drygt 40 som hittills lyckats bestiga Mount Everest.
– Jag visste inte det innan jag for, men det var några som nämnde det när vi var där.
Med "vi" menar han sig själv och kompisen Magnus Wiberg, 45. Wiberg bor söderut men de två har tagit ett antal toppar ihop i Himalaya genom åren. Senaste gången, vid ett försök att nå Ama Dablams topp 6 848 meter över havet, var Fredrik tvungen bryta.
– Min kropp pallade inte, jag fick lungödem. Den troliga orsaken var den alltför snabba acklimatiseringen. Kroppen hann inte anpassa sig till det den skulle klara av.
Viss oro fanns förstås när duon i april i år åter landade på flygplatsen i Lukla, Nepal.
– Vi kom dit sjätte april, sedan jobbade vi oss successivt uppåt fram till 18 april, nivå för nivå. Efter det var vi på plats på basecamp i fyra veckor innan vi började gå mot Mount Everests topp, säger Fredrik som lagt ut mellan så mycket som 500 och 550 000 kronor för att nå det målet.
Här en bild från basecamp. ”Man lever väldigt enkelt. Tvagar sig med tvättlappar där det behövs som mest. Så, duschen efter sju veckor där uppe var skön kan jag säga” berättar Lernstål.
Genom att ta dagsturer från basecamp vilket ligger på 5400 meter över havet, upp och ner, tränas kropparna på vad de ska klara av. Den som ska bestiga Mount Everest ska med andra ord inte ha bråttom.
– Vi var borta i två månader. Den 21 maj stod vi på toppen, nio dagar senare var vi hemma i Sverige igen. Så, den sista delen av resan går oerhört snabbt, det är knappt jag fattat än att jag varit där uppe, säger Fredrik och ler.
Till vänster: Kvällen den 20 maj började duon sin sista sträcka mot världens tak. Här ses de gå längs det som kallas "balkongen" mot toppen. Då har de ca 4 timmar kvar att vandra. ”Det var runt 25 minus kallt just där, som tur var blåste det inte”.
Till höger: : Hillary step, den mäktiga sista biten upp mot berget. "Här börjar det ljusna och jag vet jag tänkte att ´Det här ska nog gå´. Innan dess var det bara mörkt och man tuggade bara på".
Jag ber honom ta oss tillbaka till dagen för toppturen, den som började sent den 20 maj i år. I det becksvarta mörkret klockan åtta på kvällen startade de resan, iklädda dunoveraller och pannlampor. Det dygn de har framför sig kommer totalt 138 andra personer nå Mount Everests topp. Med Fredrik och Magnus fanns hela tiden två sherpas med, deras lokala guider.
– En framför oss, en bakom. Och Magnus oftast framför mig, för han är bättre på att hålla en jämnare takt.
När gryningens första ljus börjar komma på topptursdagen, och Fredrik ser de majestätiska topparna, får han nästan nypa sig i armen.
– En otroligt vacker dag, ingen vind och klarblå himmel.
Klockan hinner bli just efter sex på morgonen när Fredrik Lernstål, den 21 maj i år står på toppen av världen.
– Vi var där uppe i över en timme. Det var fantastiskt.
På toppen: "Vi hade en otroligt fin dag, grymt fin. Det jag främst minns från timmen vi var där uppe var lugnet. Att jag var nöjd. "Det var slitigt men kul att komma hit" vet jag att jag sa på filmen därifrån. Det var kul att ha lyckats, helt klart.
I glädje och välbehag börjar sällskapet därefter vandra neråt, ovetande om vad som komma skall. Fredrik visar på ett par bilder och klipp i sin mobil.
– Ser du här, på det stället där det går folk i bredd? När vi lämnade var en ny grupp på väg upp och man möts då på vissa ställen. Just här visade sig snön inte bära.
Här, ungefär 100 meter framför Fredrik, rasade delar av snöplatån rakt er. Den fick, när klättrare på väg upp på toppen och på väg ner möttes, för hård belastning på sig och brast.
Två personer störtade rakt ner i döden. De var av okänd anledning inte säkrade på rätt sätt i de fasta repen. "Vi såg inte när det hände, men det var en 40-årig britt och hans sherpa som föll" berättar Lernstål.
På nästa bild Fredrik visar är det bara vitt. Vitt, bara vitt ett par meter där det nyss var folk.
– Här kommer ett par personer uppåt, de satt fast på rätt sätt i repet som vi alla är knutna till. Men två saknas. En 40-årig britt och hans sherpa. De måste mest troligt ha slarvat med utrustningen när de skulle koppla sig förbi mötande människor.
På en sekund var de borta. Fredrik och hans vän Magnus såg inte det hela ske, men känslan efteråt var hemsk.
– Jag känner mig helt trygg i utrustningen och med tänket. Slarvar man på den fronten kan det gå så där illa. De bara föll, rakt ner.
Vad tänker man där uppe när man går och går och går? "Nej, du bara går. Du stänger av, hör ljudet av den hårt packade snön under dig och tuggar på".
Han berättar att det inte är alltför ovanligt. Vanligaste dödsorsaken är enligt Fredrik att folk går utan syrgas och blir då i för dåligt skick att bedöma farligheterna. Man snavar, man faller. Och det kan vara det sista man gör i livet.
– I det här fallet var det en annan vanlig orsak som låg bakom fallet; att man inte säkrar sig på rätt sätt. Det finns inget som helst utrymme för slarv.
En del brukar fråga ”Var det kul? Vill du göra det igen?” Och nej, kul var det ju inte. Det var riktigt slitigt, och jag vill inte göra det igen. Men jag är glad jag har gjort det”.
När Fredrik med sällskap kommer till platsen där de två personerna dödsstörtat är det svårt ta sig fram. Snön som rasat har skapat en ytterst smal stig och det krävs sneda kliv för att ta sig förbi.
– Mount Everest är ett relativt snällt berg. Det krävs inte mycket klättring och är allmänt bra om än brant terräng vandra i. Det är packad snö och sten, kargt, inte en tillstymmelse till grönt. Men bra att vandra i för mig som i första hand inte är någon klättrare.
Men han är i god form. Kör mycket cykel och skidor på hemmaplan och njuter av vandring i svenska fjäll. Det är där man finner honom framöver, eller på andra berg mer närbelägna än Himalaya.
– Jag tänker jag är färdig med Himalaya. Vi har i och för sig en trevlig rutin när vi kommer ner från våra turer och har landat i Katmandu. När vi till slut fått duscha efter sju veckor utan dusch, och sedan tar oss en kall öl med en pizza på ett ställe vi alltid går till. Att sitta där, nyrakad och lukta gott för första gången på månader – det är svårslaget. Men nej, det blir nog inga fler turer till bergen i Nepal för mig.
Som kallast på natten sista biten upp var det runt 25 minusgrader. Fredrik gick i underställ och hade den här dunoverallen på sig.
Känner du någon tvekan att göra sånt här när det kan sluta med ett dödsbesked för anhöriga?
– Jag kan säga som så, att har man småbarn ska man inte dra iväg tycker jag. Min dotter är 25 och jag kände att ska jag göra det så är det nu. Egentligen är man kanske som mest lämpad rent fysiskt för en sån här tur när man är mellan 30 och 40, men då har ju många små barn. Och innan 30 tycker jag inte man ska göra det, för då har man ofta för dåligt konsekvenstänk och chansar en massa.
Nu blev du äldste svensk på toppen, hur känns det?
– Jo men det är klart det känns bra, lite som en bonus liksom. Men jag är glad jag tog mig upp, och ner som sagt. Nu blir det nog lite lugnare äventyr framöver.
Hittills har bara 40 svenskar bestigit Mount Everest, Luleåbon Fredrik Lernstål räknas sedan den 21 maj i år som en av dem. Dessutomär han den äldste svensken genom tiderna att vara uppe på världens tak, född den 8 mars 1967.