Luleå skräddarsydd för lugn och ro

Yakobs Skrädderi står det på den enkla skylten utanför den öppna dörren. I skrädderiet hänger massor av galgar med kläder som ska ändras eller lagas och galgar med kläder som är färdiga för avhämtning. Olika typer av symaskiner och en strykbräda står efter ena långväggen.
Yakob Kouz stryker ett par byxor som han har lagt upp för en herrekiperings räkning.
Som en baby
- Det här är supersammet som måste behandlas lika varsamt som en baby, säger han.
Han gör arbeten åt klädbutiker men också åt privatpersoner och kund efter kund droppar in.
Inne i köket lagar Yakobs vän Jin mat.
- Har ni ätit lunch? frågar Yakob fotografen och mig.
Vi svarar att vi har ätit. Yakob blir besviken. Han ville ju bjuda på mat. Nu gör Jin i stället i ordning kaffe och skålar med fikon och blomformade snacks i rosa och blått.
Fick försörja familjen
Men vi tar det från början:
Yakob Kouz växte upp i staden Der el Zor i Syrien tillsammans med föräldrar, fyra systrar och en bror. Fadern var skräddare och redan vid sju års ålder fick Yakob börja assistera honom. Vid elva års ålder kunde han skära till och sy byxor på egen hand.
- Min pappa blev sjuk och jag fick tidigt ta över hans uppgift att försörja familjen. Att som barn hjälpa till med allehanda sysslor var annars det vanliga. Inga barn fick gå och bara dra. Redan när jag var fem år fick jag börja sopa golvet, hämta vatten och utföra andra småsysslor åt pappa, säger han.
Mycket arbete
När Yakob Kouz var 18 år gammal flyttade familjen till Libanon. Sex år senare, 1976, flyttade Yakob till Sverige. Föräldrarna och de fyra systrarna flyttade efter och snart hade Yakob och fadern ett skrädderi i Fredshäll.
- Jag pressade rockar på ett tvätteri mellan klockan 6 och klockan 12. Sedan arbetade jag i skrädderiet mellan klockan 13 och klockan 18-19. Lördagar och söndagar var jag diskare på Rosenlunds sjukhus i sex månader.
Sedan såg han en annons i Dagens Nyheter där en fabrik sökte en kappsömmerska. Han sökte jobbet och när han visade att han kunde sy en kappa på två timmar fick han jobbet.
- När jag var ung och vacker kunde jag sitta vid symaskinen i tolv timmar och jobba 16-timmarsdagar. Nu har jag ont i axlar, nacke och rygg och måste äta inflammationsdämpande tabletter ibland. Men jag måste jobba. Mina kunder är min familj.
Yakob hade skrädderi på många olika platser i Stockholm.
I 20 år höll han till på Söder och hade en stor och fast kundkrets bestående av människor från alla samhällsklasser. Han valdes in i Odd Fellow och berättar med stor värme om underbara människor i klubben som blivit hans vänner för livet.
- Vännerna är det enda jag saknar här. Det tar tid att bygga upp sådan vänskap, säger han.
Många nya vänner
Han namnger några av sina kunder och vänner. Skådespelaren Lena Endre och hennes man är två av dem. Några chefer inom polisen har tagit kontakt med kolleger i Luleå och bett dem ta väl hand om Yakob Kouz.
Nu är han med i Odd Fellow i Luleå och får ofta besök av medlemmar där. Han har också hunnit knyta vänskapsband med många andra luleåbor.
Inom kyrkan har han många nya vänner. Han är kristen och går ofta på gudstjänst i Örnäsets kyrka och för att lyssna till predikanter i västlaestadianska kyrkan i Örnäset. Ibland går han på gudstjänst i domkyrkan.
Yakob Kouz försöker leva upp till bibelns kärleksbudskap enligt vilken man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad.
Han berättar om hur det kom en kvinna till honom och bad att få låna hundra kronor eftersom hon hade spelat bort sina pengar och inte hade något att köpa mat för när hon hade lovat bjuda sina barn på middag. Han gav henne hundra kronor och hon lovade att komma tillbaka med pengarna en viss dag.
När han berättade det för en man som han känner förstod denne inte varför Yakob hade lånat ut pengar och utgick ifrån att han aldrig skulle få tillbaka hundralappen.
Fick en blomma
- Men kvinnan kom med pengarna precis som hon hade lovat och dessutom fick jag en blomma, säger Yakob och pekar mot skyltfönstret där blomman står.
Han utvecklar sin filosofi:
- Om jag lånar ut hundra kronor till tio personer så är jag glad även om bara en betalar tillbaka. Jag står inte och faller med de 900 kronor som jag i så fall förlorar.
Samtidigt berättar han att skrädderiet på Gråsjälsgränd 4 på Örnäset inte är någon guldgruva precis.
- Men jag behöver inte äta kött varje dag. Det är gott med nötter och ägg också, säger han.
Dement pappa
När vi träffas är han just hemkommen från Stockholm där han har besökt sin nu 89-årige far. Han har drabbats av demens och Yakob berättar hur fadern satt och höll hans hand som ett barn. Det smärtar Yakob att han inte kan göra tätare besök hos honom.
- Det är inte billigt att resa mellan Luleå och Stockholm, säger han och fortsätter:
- Men pappa har det bra. Mina systrar som bor i Stockholm turas om att göra honom sällskap och ta hand om honom. Mamma dog för två år sedan och pappa har aldrig kommit över det. Han letar efter henne i lägenheten.
Hur hamnade då Yakob Kouz i Luleå?
Jo, när han var mycket stressad, mådde dåligt och åkte för att hälsa på en vän i Luleå upptäckte han lugnet här uppe och bestämde sig för att prova på att bo här.
Han är förundrad över hur enkelt livet är i Luleå. Han bor till exempel fem minuters gångväg från jobbet och behöver aldrig leta parkeringsplats och vara rädd för parkeringsböter.
Tempot är helt annat än det i Stockholm. Lugnet är påtagligt.
- I Stockholm skulle jag aldrig ha kunnat sitta ner så här länge och prata med dig, säger han.
Saknar gamla vänner
Men Yakob Kouz har kvar sin lägenhet i Stockholm och är inte säker på att han ska stanna i Luleå.
- Det är mina gamla vänner. Jag saknar dem så mycket. Sådan vänskap tar lång tid att bygga upp, säger han och berättar om mötet med en gammal stockholmsväns lilla barnbarn - om tre generationer gammal vänskap.