Staffan Westerberg är tillbaka. På fredagsmorgonen räknar han med att kliva av tåget och åter få känna på marken i sin barndomsstad.
– Det känns bra att komma till Luleå igen. Det är som en värdemätare till mitt eget liv, och hur det ska bli när jag kommer dit.
När tåget rullar in mot stationen passerar det en kyrkogård.
– Från tåget ser man vår familjegrav där, och då tänker jag ”Herregud, jag kanske slipper ett tag till”.
Vill du ligga där när det är dags?
– Nej, min syster och jag har bestämt att vi inte ska ha kvar den längre, berättar han.
Under helgen deltar han i Norrbottensteaterns jubileumshelg och på måndag kväll presenterar han sin nya bok.
– Teatern har varit ett kärt tillhåll för mig i hela mitt liv, i och med att jag har återvänt då och då. Det är kärt dels för att det är teater, som jag gillat att jobba med, och kollegor, och dels för att jag är född i Luleå.
Känner du dig uppskattad i din hemstad?
– Luleå har inte behandlat mig illa, säger och medger att han känner sig både uppskattad och välkommen.
Under lördagskvällens jubileumsföreställning i Lärkans aula medverkar han tillsammans med Karin Paulin och Dick Ask i ett nummer från ”Åh, vilket bängligt sekel” som gjordes på Norrbottensteatern vid sekelskiftet.
Staffan Westerberg skrev pjäsen, regisserade den och var även med som skådespelare.
I Lärkan tog han också sina första steg på en teaterscen, för mer än 60 år sedan:
– Jag gick på Hermelinsskolan, och där i aulan debuterade jag när jag gick i tredje ring. Jag gjorde Hamlet i en jätteful sån där kroppsstrumpa, säger han och skrattar gott åt minnet.
Under dagarna i Luleå hinner han också med boksläppet för ”Girafferna”, ett slags uppföljning till hans ”Elva-åringen” från 2010:
– Man kan säga att i ”Elvaåringen” var det en elvaårig pojke som såg på livet. Nu är det en 83-årig gubbe som försöker minnas och begrunda, och funderar kring vad som har varit.
Känner du att livet blev som du tänkt och hoppats?
– Jo, det är ju mycket som man inte får i sina drömmar, men jag kan inte klaga. Jag har ju fått göra det jag ville i fråga om teater och så, överallt och så där. Jag har haft ett ganska bra liv, tycker jag. Och jag lever fortfarande.
Hur känner du för att bli gammal?
– Jag är väldigt rädd, men ser det samtidigt med tillförsikt inför det, och hoppas att det ska gå fort när det kommer. Jag är ju 83 år, och jag börjar se alla som dör runtomkring en, som nu Hans Alfredson. Jag får ändå vara tacksam för att jag lever. Jag vet inte vem jag ska tacka, om det är gud eller om det är jag själv eller tillvaron.
Varför giraffer?
– Girafferna är något slags alter ego till mig, som springer omkring av rädsla för livet och alltihopa. Jag är påtaglig och stor och vill inte vara det. Jag är en orolig själ. På äldre dagar tänker jag också på stackars giraffen när han ska gå och lägga sig. Hur gör den med alla sina långa ben. Det är samma sak nu när jag ska gå och lägga mig. Jag vill inte ha någon åskådare.
Staffan Westerberg har både skrivit och illustrerat boken.
Vilket kom först, texten eller målningarna?
– De kommer alltid samtidigt. Jag skriver på dator och har Paint-programmet som jag illustrerar i. Det kommer samtidigt med berättelsen att jag tycker det är nödvändigt med ett slags illustration till berättelsen.
– Sen tycker jag att Paint är lite sympatiskt, för det blir aldrig som man tänker, utan det blir lite skevt. Mitt liv är ju ganska skevt tror jag, på ett positivt sätt.
Vad händer under måndagskvällen?
– Jag kommer att läsa och visa bilder ur boken. Jag koncentrerar mig på ett par långa kapitel om mitt besök hos Sara Arnia, som jag har jobbat mycket mer genom åren. Vi träffades på hennes lantställe i Håkansö. Sen blir det några axplock ur boken.
Staffan Westerberg verkar ständigt ha nya projekt på gång.
– Jag försöker hålla igång. Nu, när jag inte orkar spela teater längre så måste man göra någonting annat. Jag tycker det är roligt att göra ”Tankar för dagen” i radio då och då, fyraminuterssnuttar som går tidigt på morgnarna. Sedan målar jag väldigt mycket, helst på trä. Hemma i Stockholm har jag en vägg med 40 trätavlor som jag själv har målat, de gör mig väldigt glad.
Varför tycker du så mycket om att måla på trä?
– Jag tror det kommer sig av att jag växte upp vid Lule älv och det kom plankor flytande som älven patinerat. Jag sätter också ihop gamla träbitar från hus som jag målar på. Det är något slags förflutet härligt i träet. Det har varit med om en del, och på det sätter jag mina figurer och färger. Det är som något slags traditionsplankor som jag gör, försöker roa mig själv.
Annars tycker Staffan Westerberg att han, med ålderns rätt, kan ta det lite lugnare emellanåt:
– Jag har tänkt så mycket i mitt liv, så jag tror att jag har gått in i väggen för hela livet, och sedan bara kan sitta och glo på tillvaron. Det gör jag. Jag glor. Det är lite fattigt, men det har jag rätt att göra.
Det låter härligt.
– Ja, och det låter norrländskt också, tycker jag.