För två veckor sedan kunde man läsa i NSD att polisens förebyggande arbete mot narkotika står stilla under sommaren. I torsdags hittades två personer avlidna på ett hotell i Luleå. Polisen misstänker överdos av en så kallad nätdrog, ett narkotiskt preparat beställt via internet. Forskare och polis pekar från varsitt håll ut att drogerna breder ut sig över landet och att det inte finns någon tydlig profil av vem som blir missbrukare. För att få en inblick i en värld få ens känner till har NSD träffat en person som rört sig djupt i Luleås drogvärld. Namnet är fingerat med hänsyn till personens säkerhet.
Kim är idag fri från droger, det är viktigt att säga. Men sviterna av ett hårt liv sitter i. Ett långvarit drogmissbruk har medfört ett sargat känsloliv och en livslång medicinering för att överhuvudtaget kunna känna glädje. Vi börjar med att diskutera dödsfallen som skakade hela stan under förra veckan.– Den här sortens droger som polisen visade upp har jag alltid varit försiktig med eftersom de så oberäkneliga. Man vet aldrig vad man får i sig. I värsta fall är drogerna hopblandade i ett badkar någonstans i östeuropa och skickas iväg utan att testas, berättar han.Kim drar sig till minnes en incident när en av Luleås större langare erbjöd ett smaktest av ett nytt slags Spice. Spice är en drog som bäst kan beskrivas som ett slags kemiskt Cannabis och som intas genom rökning. Kim och några vänner provade drogen och första gången gav det önskvärt rus. När de dagen därpå skulle göra samma sak hann Kim bara dra ett bloss innan huvudet ramlade ned i bordet och han svimmade av.
– När jag vaknar till igen ligger min vän raklång på golvet med hjärtstillestånd och fradga i munnen. Jag får panik och försöker röra mig mot min vän för att hjälpa honom men kroppen vägrar svara. Som tur var hade en i sällskapet inte hunnit röka ännu och kunde tillkalla hjälp. De där drogerna är fullkomligt oberäkneliga, det är därför jag ogärna rör dem, säger Kim.
Första gången Kim testade droger rökte han 16 år gammal en pipa hasch. Kort därpå fick han möjlighet att snorta amfetamin och kände på en gång att det var en drog för honom. Drogmissbruket eskalerade sakta och 20 år gammal hade Kim börjat köpa lite större mängder amfetamin för att kunna sälja till sina vänner. När han märkte att pengarna rullade in gick det snabbt att utöka försäljningen och snart kunde Kim livnära sig som knarklangare.
Hur vanligt förekommande är amfetamin i Luleå?
– Om man ser tillbaka sex-sju år så fanns det i stan, men var inte alls så utspritt som nu. Det har skett en lavinartad utveckling. Du skulle inte tro mig om jag berättade vilka jag sålt till. Det är kända idrottare och högt uppsatta chefer på välkända företag. Idag är det som vilken svennedrog som helst. Jag skulle kalla det för en epidemi. Luleå har blivit ett jävla tjackhål.
Varför har det blivit en så populär drog?
– Det är en drog som ger ett lyckorus, och till en början känns den ofarlig. Folk testar och berättar för sina kompisar att det inte var så farligt. Jag har sett dem som klarat ta drogen i flera år utan problem, men också sådana som gått ned sig väldigt fort. Amfetamin käkar en inifrån, sakta men väldigt säkert.
Drogerna kommer dels från Ryssland, men framförallt från Estland och Litauen. En vanlig metod är att smuggla via dieseltankar på lastbilar. Väl i Sverige sprids drogerna i första hand till Malmö, Stockholm och Göteborg. När drogerna sedan skall vidare ut i landet är tåg ett vanligt transportsätt. – Det är ett resesätt som är väldigt anonymt. Du kan enkelt sätta dig på ett tåg med en ryggsäck och lösa biljett kontant hos konduktören. Du behöver aldrig uppge ditt namn eller visa legitimation, berättar Kim.
Hur stora mängder når Luleå?
– Det varierar kraftigt. Det finns ofta bara två eller tre aktörer som tar in stora kvantiteter. Själv har jag som mest tagit in fyra kilo amfetamin och tre kilo hasch på samma resa. Men det finns langare som smugglat upp till tio kg vid ett enskilt tillfälle Så stora kvantiteter säljs sedan hektovis och i nästa led ned till smålangare som säljer för att finansiera det egna bruket. Den yngsta langaren Kim känner till var bara sexton år. – Det finns hur många smålangare som helst, men de blir sällan långvariga. Det är en jobbig och svår värld att befinna sig med oärliga och desperata människor. Du blir kontaktad dygnet runt och får aldrig vara ifred. Men pengarna är bra, säger Kim.
Efter att ha levt i en värld av kriminalitet och droger fick Kim till sist nog. Depressionerna blev allt djupare och såväl domar som skadestånd samlades på hög. Till sist lyckades dock Kim bryta med sitt gamla liv och tiden på behandlingshem var första gången sen debuten han var utan droger en längre tid. Vägen tillbaka är krokig, men det går, och en sista sak vill han ha sagt innan vi skiljs åt.
– Jag önskar bara att skolan istället för att prata om inkörsportar och drogtrappor sade som det var. Idag kan sjuttonåriga tjejer sitta och injicera subutex två veckor efter debuten, ungdomar idag går på betydligt tyngre saker från början än vad jag och mitt gäng gjorde. När läraren säger att du ramlar dit på en gång så behöver man ju bara testa en gång för att märka att det inte stämmer. Man kan knarka rätt länge utan att duka under. Det är resten av livet som skiter sig. En riktig missbrukare hade kunnat berätta det, det kunde inte min 60-åriga naturlärare. Skolan måste förstå det, avslutar Kim.