Krinolinen var högsta mode i mitten av 1800-talet, när svenska Jenny Lind (senare Jenny Lind Goldschmidt intog operascenerna i Europa och USA. En krinolin var ett slags ställning, ofta med ståltrådsringar som var insydda i kanaler i en underkjol av tyg. Målet var att skapa en enorm kjolvidd, de allra vidaste kunde mäta upp till tio meter i omkrets.
Krinolinen har en central roll i föreställningen Näktergalen, som har premiär på Norrbottensteaterns scen på lördagen. Kostymdesignern Lotta Nilsson har valt att gestalta operasångerskan och hennes olika skeden i livet genom att klä skådespelarna i vita krinoliner. En liten krinolin symboliserar barnet Jenny Lind, medan primadonnan på världens operascener bär en betydligt mer omfångsrik.
En tredje mellanstor variant används för att gestalta Jenny Linds mamma, men även den ångest som sångerskan led av under delar av sitt liv. Skådespelarna bär krinolinerna utanpå svarta overaller. Olika delar från plagg, kragar, volanger, handskar och plisseringar, används genomgående i hela föreställningen för att ge liv åt dess olika karaktärer.
– När Jenny är drabbad av ångest hanterar hon krinolinen vårdslöst. Hennes mamma var också på det sättet och hon satte sig upp mot strukturer som fanns i samhället på den tiden. Hon var en av de första kvinnorna som skilde sig när skilsmässa blev lagligt för kvinnor, säger Lotta Nilsson.
Rollerna som Jenny görs av Karin Paulin, Kristin Gulbrandsen och Hanna Eldh.
– Regissören hade bestämt att tre skådespelare skulle göra Jenny och delar man upp henne på det sättet så blir det ju fragment. Det vi vet om Jenny Lind är också fragment, det är ingen som sitter med hela bilden av eller sanningen om henne. Krinolinen var verkligen plagget på den tiden. Då tänker jag så här, krinolinen var skelettet för kjolarna som kvinnorna bar, men den är också ett skelett för Jenny, säger Lotta Nilsson och bläddrar bland sina skisser.
Skådespelarna har sällskap på scen av tre manliga musiker.
När NSD kommer på besök sitter Arvid Sandin i ateljén och lagar "primadonnakrinolinen". Det har blivit en del lagningar under repetionerna, berättar Lotta Nilsson.
– Det sitter en lång plissering i nederkanten och kommer man lite åt sidan eller lutar sig lite för mycket framåt, då är det lätt hänt att man trampar på den.
Föreställningen är uppbyggd av att tre karaktärer ur vår tid berättar historien om Jenny Lind, tre androgyna kvinnor iförda svarta overaller. När de sedan går in i de olika rollerna som är Jenny drar de på sig de vita krinolinerna.
– Föreställningen är uppbyggt kring det vi vet om Jenny och det enda vi vet är det som finns nedskrivet. Det finns inga inspelningar så vi vet inte hur hon lät. Manuset har pusslats ihop utifrån biografier om henne och beskrivningar av hur hon lät när hon sjöng.
En av Jenny Linds stora beundrare var den danska författaren HC Andersen. Han friade till henne flera gånger, men hon avböjde alltid. Det sägs också att han skrev just Näktergalen som en hyllning till henne. De vita svanvingarna som Karin Paulin har i sin kostym är för övrigt inspirerade av Andersens Den fula ankungen.
– Karin, som gör Näktergalen, primadonnan, hon kan dra upp en dragkedja i krinolinen så hon får en hel vinge, som matchar, det blir väldigt stiligt. År 1850 hade krinolinerna vuxit sig som allra störst och då blev de farliga. Kvinnorna som bar dem kunde fastna i vagnshjul eller brinna upp om de råkade släpa med sig glöd. Då förbjöds de, säger Lotta Nilsson.
För henne tog det inte lång tid att landa i just krinolinerna när hon skulle utforma kostymerna till föreställningen. Men det finns en del betydligt mer färgstarka inslag.
– Jenny hade en väldigt svår uppväxt, hon blev illa behandlad och bortlämnad till olika fosterföräldrar. När hon blev upptäckt var hon bara tio år och då togs hon in vid teatern som elev. Jag tänkte att teatern, rollerna och människorna där fick bli det som förde in färgen i hennes liv.
En frasande kjol i blått och gult, samt en riktig Askungekreation i skimrande guld med en stor, rosa rosett, står i ateljén. Förlagan är en samling klippdockor föreställande Jenny Lind med tillhörande kläder från hennes stora roller. Lotta Nilsson var förväntansfull inför premiären, att få se sina kostymer på scenen och på hur föreställningen skulle tas emot av Luleåpubliken.
– Det är ett fantastiskt manus, en fantastisk regissör, fantastiska skådespelare och underbar nyskriven musik. Det ska verkligen bli jätteroligt att se.