Årets Fe, Lotta Jakobsson, beskrivs i motiveringen från juryn bland annat på detta vis: "Med humöret på topp skapar hon energi hos medarbetarna och förhandlar diplomatiskt med aktörer inblandade i eller kring projekt, ständigt trogen uppdraget".
Årets Fe handlar inte om Tingeling eller andra feer från sagans värld, nej det handlar om ett pris som hyllar kvinnor inom gruv- och stålindustrin i Sverige. Fe står i detta fall för den benämning järn har i det periodiska systemet.
För tredje året på raken publicerades nyligen listan "40 över 40" där 40 kvinnor över 40 år finns med för att de på olika vis satt sin prägel på industrins värld. Listan sätts samman av Metallkvinnor, Women in mining Sweden, Jernkontoret, Svemin och Industriarbetsgivarna.
Från den listan väljs Årets Fe ut – en utmärkelse som går till en kvinna som gjort någon form av särskilda insatser i eller för industrin. Det är det priset som i år alltså går till hon som för ett kvarts sekel sedan utbildade sig till civilingenjör inom materialteknik och sedan dess uteslutande arbetat på SSAB. Hon heter Lotta Jakobsson och är 49 år.
– Jag blev jätteförvånad, superglad och stolt så klart. Men framför allt förvånad.
Varför förvånad?
– Jag vet inte. Jag var så otroligt stolt över att vara med på listan 40 över 40 och tänkte att det finns så många fantastiska kvinnor på den, så jag såg inte ett steg till. Men det är klart, så här i efterhand kan jag se att det är ytterligare ett kvitto på att det vi håller på med här, den gröna omställningen, är rätt i tiden.
När stod du senast och tog emot ett pris?
– Jag har nog aldrig tagit emot ett pris. Nej, faktiskt inte. Kanske någon medalj, men det var väl typ i Barnens Vasalopp eller nåt, haha!
Vad tror du det beror på att just du får priset i år?
– Jag har haft världens bästa arbete – i hela mitt liv. Det finns så många olika roller i det här företaget, roliga roller. Man behöver bara lyfta ut själv vad man vill jobba med och vad man vill verka inom så finns det vägar fram.
Masungnen SSAB.
Hur mycket jobbar du per vecka?
– Jag jobbar lite drygt 40, men inte jättemycket mer än så. Det går lite i skov och beror på om vi har mycket leveranser eller liknade, så det gäller att ha någorlunda balans.
Är du bra på det?
– Nej, haha! I perioder inser jag att jag är dålig på det, men jag har blivit bättre med tiden på att backa. Och ta helg exempelvis.
Stålverket som har Lotta Jakobsson som ledare för omställningen. Att hon får priset som Årets fe tror hon hänger samman med det. "Det är ytterligare ett kvitto på att det vi håller på med här, den gröna omställningen, är rätt i tiden.
Vad gör du helst på helgen?
– Är det lördag och ledigt sover barnen med säkerhet rätt länge så jag tar hunden och åker till mina föräldrars ställe i Kallax. Där får hunden springa och jag får andas utomhus ett par timmar. Det mår jag bra av.
Du fyller 50 i år och är mitt uppe i ditt stora uppdrag med omställningen. Om vi leker med tanken att du jobbar kvar här tills du är pensionär, vad tror du har hänt här ute då?
– Åh, när jag blir pensionär har vi vårt integrerade, elektriska stålverk, vi har en varmvalsning, vi har en kallvalsning, vi har stängt ner den nu befintliga produktionen, förmodligen rivit en del. Vi kommer stå där och säga "Kommer ni ihåg ..." och tänka tillbaka på det som är nu. Det är så spännande att vara mitt i den här processen. Jag har mitt största och viktigaste uppdrag nu känns det som.
Det riktigt glittrar i ögonen på dig när du pratar om det nya verket, du ser det tydligt framför dig?
– Oh ja, skisserna och platserna är helt tydliga för mig. När jag visar runt på området i dag brukar jag stanna upp och säga saker som "Hör ni, nu står vi mitt i kallvalsverket". Det är roligt.
Lotta Jakobsson, på sin arbetsplats, SSAB i Luleå. Hon har arbetat på samtliga av SSABs produktionsorter i Sverige, först i Oxelösund 2001, i Borlänge 2002-2003 och sedan dess i Luleå. H
Vad är det som gjort att du inte gått till någon annan arbetsgivare under alla dina år här?
– Förtroendet, att jag får så bra stöd. Och att jag har så fina kollegor. Överallt, och då har jag varit på många, många avdelningar här, överallt har jag trivts med kollegorna. Det intressanta är att jag är en sån som under tiden jag pluggade sa "Aldrig att jag ska jobba inom stålbranschen".
Jaså, varför tänkte du så?
– Jag hade samma fördomar som alla andra, att den var förlegad, färdigutvecklad och rätt gubbig.
Och när motbevisades du?
– I samma stund jag gick in här och fick mitt första jobb.
Tror du den fördomen lever kvar?
– Det tror jag. Folk blir ganska förvånande när man som jag berättar att jag trivs så bra här, som kvinna. Men vi har en del att jobba med. Än så länge är vi bara 18 procent kvinnor på stålverket här i Luleå, vilket speglar stål-och industribranschen i stort rätt så väl.