Plogbilarna mullrar nere på min gata, traktorer fyller sina skopor till brädden med februari och backar pipande mot snöhögarna som under vintern så sakta förvandlat parkeringens utseende till en skidort i miniatyr. Flera meter höga vita berg. Flera miljarder unika flingor. En ivrig taxibil står och väntar, avgaserna frustar hysteriskt genom luften som andetagen hos en norsk skidåkare och där bakom den frostade vindrutan ser jag föraren yvigt, men lika förgäves, vifta med båda armarna i ett försök att bereda väg, men Bore är ingen man bara dirigerar hur som helst, detsamma är det med snöröjare.
Jag är uppvuxen i en familj av arbetare, i en släkt med folk som har haft det som ofta omnämns som ”riktiga jobb”. De har varit lärare och kört buss, jobbat på kontor eller med mat. Det är egentligen inget speciellt med det, och inget jag vare sig koketterar med eller använder för att underbygga något slags politisk poäng, utan bara en insikt som slår mig när jag sitter framför tv:n och förstrött zappar i väntan på att livet ska behöva mig igen.
På den ena kanalen får vi följa ordningsvakternas vardag i tunnelbanan, en vardag med stora delar mörker, droger och testosteron. På nästa kanal är det brandmän och poliser, ambulanspersonal och sjuksköterskor. Närgångna kameror och dramatisk musik försöker ge oss tittare äkthet och puls. Efter ytterligare en knapptryckning får vi se en rutinerad bärgare som med säker hand och respektingivande mustasch bogserar hit och dit och håller trafiken flytande. Det är lagerarbetare på Ullared. Det är snickare. Det är riktigt folk med riktiga jobb och det är mina vänner och min familj.
När jag sitter där och myser framför realismen och gläds åt att själva maskineriet i ett fungerade samhälle faktiskt får ta plats i tablån, bredvid den nya tidens kändisar, förstår jag att det här finns något som sträcker sig långt bortom formatet, långt in i mitt hjärta. Jag är inte fullfjädrad gubbe, riktigt än, och förstår att imorgon kommer att kräva att man ska kunna välja Youtuber- eller Influencerlinjen på gymnasiet, som man snart ska kunna hos Thorengruppen, och att samtiden har skapat ett behov av folk som jobbar med att blogga om efterfesten på Mello. Därför är det skönt för oss, med eller utan riktiga jobb, att ibland också få träffa ett annat slags idoler. Idolerna som kör taxi eller traktor, som räddar vrak i tunnelbanan eller på motorvägen, mina hjältar på byggarbetsplatserna och förlossningssalarna. I en värld av flera miljarder unika flingor vore hela livet ett snökaos utan er. Och tv-kvällen mycket tråkigare.