Livet efter branden som tog deras hem

Det var vid 16-tiden som ett av barnen i familjen såg hur det lyste på marken utanför fönstret och eldsgnistor flög på marken. Då stod hela taket redan i lågor. Pappa Anders Simu tog raskt och klädde på de tre hemmavarande barnen, ringde brandkåren och lämnade huset. Grannar skyndade till för att hjälpa till så gott det gick. Marlen Otmalm-Simu var på stan när hon fick telefonsamtalet från Anders att huset stod i brand. När hon kom hem tio minuter senare var hela huset redan övertänt. För brandmännen fanns inget att göra än att hålla branden under kontroll och se till att den inte spreds till intilliggande hus. - Jag fick en chock när jag kom hem och såg huset helt övertänt. Dessutom tog det nästan 40 minuter innan vi visste exakt var vår son Kalle var. Han skulle till en kompis efter skolan, men när vi ringde dit fick vi inget svar. Oron för att han kommit hem utan att någon sett honom, och nu blivit rädd och gömt sig i huset var fruktansvärd. Till slut fick vi kontakt med kompisens familj och visste att han var i säkerhet. Men det var lång väntan i ovisshet, berättar Marlen Otmalm. Branden hade ett oerhört snabbt och explosionsartat förlopp. Släckningsarbetet försvårades också av att det den dagen var 22 minusgrader kallt, vilket gjorde att vattnet i brandposten frös. - Man tror att det är förskonad från sådana här olyckor men man är totalt maktlös, säger Anders Simu. Familjen Otmalm Simu består förutom av Malene och Anders även av barnen Mathias 19, Michael, 18, Gustav 10, Carl 8, Philip 9 och Izabelle 4 år, samt äldsta dottern Malin, 27 år, som sedan länge har flyttat hemifrån. Under året som har gått efter branden har många känslor och tankar kommit och gått. Först chocken av att förlora allt, och i princip bara ha kvar kläderna på kroppen. - Vi är så otroligt tacksamma mot alla grannar som hjälpte till och tog hand om oss och barnen. Våra grannar Jonas och Catarina Edlund öppnade sitt hem för oss och servade oss på alla sätt. Både dagis och skola tog jättebra hand om barnen och jag tror att det betydde mycket för att de också klarat det så bra som de har gjort. Några dagar efter branden kunde vi flytta in i några tomma kontorslokaler här i området, så att barnen fick bo nära sina kompisar. De är oerhört tacksamma de är mot all hjälp och stöd de fått. Samtidigt har det också funnits andra prövningar. Under släckningsarbetet forcerade en bilist avspärrningarna, körde över brandslangen så den gick sönder, vilket ytterligare försvårade släckningsarbetet. Några dagar efter branden var det ett inbrottsförsök i familjens förråd på gården som klarat sig från eldslågorna. En jobbig period var också i januari förra året då grävskopan kom och grävde ur resterna av huset. - Det var tufft att se resterna av vårt hem försvinna. Men blev mycket lättare i april då huset började byggas upp igen, då kunde man börja se framåt igen. - Det har varit ett otroligt jobb att få allt att klaffa. Även om vi har haft firmor som utfört allt jobb så har vi ändå varit tvungna att ligga på för att få saker och ting att hända, bland annat med rivningslov och bygglov och annat som fastnat i byråkratin. Att välja material, färger och tapeter och också hamnat på mig, säger Marlen. I september kunde familjen flytta in i det nybyggda huset, precis på samma plats där det gamla stod. Marlen har varit noga med att försöka efterlikna det tidigare huset så mycket som möjligt vad gäller möbler och färger. - Det har varit viktigt att återskapa vårt hem så som det var och det var en fantastisk känsla att få flytta in här igen. Att få komma in och kunna fira jul här var jätteskönt. Men många minnen kommer aldrig tillbaka. Marlen grämer sig över att hon inte själv var hemma och kunde rädda fotoalbum och sådant som försvann. - Jag tror det har varit jobbigast för mig. Jag har alltid varit en sådan person som sparat på saker och att se allt gå upp i rök var fruktansvärt. Mest saknar jag nog dopklänningen som mamma sytt och som alla barnen blivit döpta i. Den hade ett stort värde för mig och kan aldrig ersättas. Ateljéfoton på barnen går ju att återskapa, men alla andra ?för-stunden?-bilder man tagit går ju inte att få tillbaka. Alla födelsedagar och jular och så vidare. Nu blir det svårt att minnas. Tårarna tränger fram. Att tänka på alla minnen som gick förlorat i branden gör fortfarande ont. Känslan av det man förlorat går aldrig över. - Att glömma kommer jag nog aldrig att göra. Däremot bleknar minnena och nu ser vi framåt. En sån här händelse går man bara igenom en enda gång i livet. Jag tror inte det kommer att hända oss igen. Så vi känner oss trygga här, konstaterar Marlen.