"Livet är skoningslöst men vackert"

Det har gått två år och en dag efter olyckan som tog Hans-Gunnar Wikströms liv. Ännu har Lena Lindberg-Wikström inte förmått sig till att övernatta här ensam. Men hon har varit här mycket tillsammans med andra och hon har kommit så långt i bearbetningen av det som hände att hon orkar berätta och visa platsen för oss från NSD.
Var lärare
Lena och Hans-Gunnar fick 25 år tillsammans.
- Jag fick tre barn med honom och två bonusbarn.
- Jag var drottning i mitt imperium. Nu är det bara jag kvar, säger hon.
Hans-Gunnar var lärare liksom Lena är och de arbetade båda på Västra skolan i Jokkmokk. Musik var deras stora gemensamma intresse. De undervisade i bland annat musik och de uppträdde som sångare och musiker.
- I skolan kunde jag leda en klass i musik och HG, som han kallades, kompade på pianot.
- Här i stugan i Saskam har många elever varit på utflykt och läger genom åren. Mina föräldrar var också lärare och det var de som byggde upp det här, säger Lena.
Kanoten välte
Den 18 oktober 2008 var Lena och hennes syster Karin på resa i Stockholm för en begravning. Hans-Gunnar hade stannat hemma i Jokkmokk för att tillsammans med sin pappa gå på konstnären Lars Piraks begravning.
- Lars begravdes den 17:e oktober. På morgonen den 18:e skjutsade HG en begravningsgäst till bussen. Sedan begav han sig hit till Saskam. En isskorpa hade lagt sig över sjön och han tog kanoten i stället för båten när han skulle lägga nät här utanför på Saskamsjön. Så välte kanoten och han hamnade i det iskalla vattnet. Han lyckades simma i land på Haraudden. Boende i närheten hörde hans rop på hjälp. Han fördes med helikopter till Gällivare sjukhus, berättar Lena.
Låg nedsövd
Hon plockar fram sin mobiltelefon och läser upp ett sms från Hans-Gunnar. Han skrev det på morgonen innan han paddlade ut för att lägga nät. Det börjar: "Till min älskade hustru. Solen går upp och dimman lättar. Ni vet inte vad ni missar...".
Sedan berättar Lena om samtalet från Gällivare sjukhus som hon fick i Stockholm. En läkare sa att han hade hennes make hos sig, att han hade råkat ut för en kanotolycka. Han var svårt nedkyld och låg nedsövd med hjärt- och lungmaskin. Läget var allvarligt men läkaren var hoppfull om att kunna klara Hans-Gunnars liv.
Som teater
- Tiden bara stannade. Jag och min syster ringde runt till människor och alla bad för hans liv. Någon skickade healing till honom. Det gick inget flyg så att vi skulle ha kunnat ta oss hem den dagen utan först nästa dag.
- Ett antal timmar senare ringde läkaren igen. Han beklagade sig. Det hade inte gått att rädda Hans-Gunnars liv. Han var borta!
Nästa dag kunde Lena äntligen ta sig till sin make, till hans bår.
- Han låg där och såg ut precis som vanligt men "det var ingen hemma". Han hade lämnat kroppen. Det kändes som att vara med i en teater. Jag ville säga "sluta nu, låt oss fortsätta med livet som vanligt".
Elever kom
Lena var i ett chocktillstånd. Hon beskriver det som att kroppen hade "stängt av".
- Jag ringde hem barnen från Barcelona och Umeå. Folk kom hem till oss med blommor, ljus och mat. Jag tänkte "vad gör ni här?", "vem ska äta det här?".
När Hans-Gunnars och Lenas elever från Västra skolan kom och lämnade teckningar så började Lenas chock släppa.
- De ritade och skrev saker som "Varför skulle du dö?", "Du skulle ha tagit båten i stället!", "Nu får du spela musik med alla i himlen.".
Till begravningen kom 400 personer. Det blev mycket musik, med bland andra tio folkmusiker och kören som Hans-Gunnar och Lena var med i.
Stor kärlek
Hon påpekar att sorgearbetet måste få ta lång, lång tid. Hon är i sorgen men nu efter två år har "tacksamhet" utkristalliserats som det stora ordet.
- Det verkar inte som att man kommer tillbaka. Det är så obegripligt. Men jag känner sådan djup tacksamhet över den stora kärlek som jag fick erfara tillsammans med HG och allt det vi fick göra. Det där lever fortfarande.
Hans-Gunnars död har gjort Lena orädd.
- Jag har utvecklats. Det värsta som kan hända har hänt. Jag har varit rädd för så mycket. Nu har jag varit längst ner på botten. Nu är jag inte rädd längre, säger hon.
Stugan i Saskam har varit smultronställe för många generationer, en plats för glädje, sång, spel och dans.
Efter olyckan som tog Hans-Gunnars liv samlades familj, släkt och vänner här för att minnas och för att tända ljus och hela platsen.
- Jojkaren Lars Guttorm ville komma hit för att se Hans-Gunnars "avreseplats" för att sedan jojka den.
- Vi ska fortsätta att bada och fiska här. Det här ska fortsatt vara en plats för glädje och gemenskap, säger Lena.
Ny ödmjukhet
Lena gick tillbaka till arbetet som lärare ganska snart efter Hans-Gunnars död. Det kändes bäst så och hon fick vara med på sina egna villkor.
- Jag var där fast ändå inte riktigt. Jag följde min assistent som en hund. Min funktionsnedsättning gav mig en ny ödmjukhet i arbetet som speciallärare. Barnen och ungdomarna har också en terapeutisk inverkan på mig. De torrpratar aldrig som vuxna kan göra utan är alltid raka och ärliga, säger hon.
Lena har fortfarande svårt med koncentrationen men fungerar annars som vanligt i skolan nu.
- Vilken lycka att jag har ett jobb, säger hon.
Ingen tidtabell
Hon uppmanar oss och alla andra som hon möter på sin väg att ta vara på dem vi älskar medan vi har dem kvar. Hon ber oss att inte vänta, inte spara utan fira livet.
- Var tillsammans! Fånga dagen! Lev i nuet!
- Livet är skoningslöst men vackert. Goda relationer är det enda som räknas. Storslagna, vackra människor dör hela tiden. Det finns ingen tidtabell. Man blir rikare och ödmjukare om man vet det, säger hon.
När Lena och Hans-Gunnar skiljdes inför hennes resa till Stockholm pussades och kramades de och han frågade "Hur ska jag klara mig utan dig i tre dagar?". Lena försäkrade att det skulle gå bra och att hon ju inte skulle lämna honom.
- Jag tänkte inte tanken att det skulle kunna bli tvärtom, att han skulle lämna mig, säger hon nu.