Bob Hansson är en populär poet och scenkonstnär. När han gästspelar på Norrbottensteatern är den stora salongen nästan fullsatt och det är en publik som gillar hans framförande. De agerar med när han uppmanar alla att ställa sig upp i bänkarna, och att sjunga, diskodansa och klappa händerna.
I två akter ger han sin enmansföreställning med föreställningens namn projicerad på en stor duk, en röd stol och en mikrofon som enda scenografi. Det börjar innan han inträtt på scenen med en tungt, dunkande basrytm som kan tolkas som hjärtslag. Sedan kommer han in på scenen i sjavig kostymering och med gylfen på glänt.
Han berättar under de två timmarna om riskerna med en lattevisp, om att vara vanlig, om snällhet, om mobiltelefonen, om trygghet, om att vi först vill blir stora och sedan mindre, om fräschhetsdiktaturen, om att riktiga homofober aldrig borde lämna sitt ursprung pungen, ja han talar om allt möjligt.
Det vi får uppleva är en intensiv föreställning, hans humoristiska tolkning av svensk samtid och där vi får känna igen oss och skratta. Där finns höjdare som när han berättar om när han saknade två kronor till bussbiljetten och det drama som då utspelar sig i en buss någonstans i Småland.
Det är bra nästan hela tiden, men någonstans i andra akten känns det som att nu räcker det, att det är på väg att bli lite för mycket Bob Hansson. Han sitter då i det röda strålkastarskenet på den röda stolen och mediterar, men trots det intensiva ljuset tappar han lyskraften.
En föreställning kan bli för lång också för en stor scenbegåvning.