Semestern är slut. Vi är tillbaka på jobbet. Det kan vara lite ångestfyllt att börja igen även om vi har jobb som vi verkligen gillar. För visst är det alldeles underbart att vara ledig och lös och kunna disponera sina dagar precis som en vill och var en vill – så långt fantasin och pengarna räcker.
Jag har tillbringat fem dagar av min semester i Helsingfors och i Helsingin Sanomat tog jag till mig av råd som en forskare vid Tammerfors universitet, Jessica de Bloom, kom med. Hon uppmanar oss att ta välgörande mikropauser i vardagen och att i möjligaste mån fortsätta att göra de mysiga saker som vi gjort på semestern också efter att den tagit slut. En promenad i parken på lunchen och stunder av struntprat med kollegor är några av hennes tips för arbetslivet. Om morgnarna säger hon att vi till exempel kan fortsätta med det morgondopp i närmaste vatten som vi njöt av under semestern. För egen del ägnade Jessica de Bloom kvällstid åt att bekanta sig med alla barer i Tammerfors – tillsammans med vänner besökte hon dessa i bokstavsordning!
Själv rekommenderar jag gärna konserter. I Helsingfors hade våra ”värdar” satt ihop ett fantastiskt trevligt program för makens och min vistelse där – och de följde med som sällskap. Vi gick bland annat på en Sibelius-konsert med den unga och lysande pianoduon Justas Stasevskij och Martin Malmgren. De spelade första delen ur Karelia-sviten, Valse triste och Finlandia. Vilken upplevelse!
Helsingfors skärgård blev ytterligare en härlig upplevelse – att tänka tillbaka på i vardagen. Liksom dagen på en frodig kolonilott med tillhörande promenad i ett närbeläget naturreservat.
Jag fyllde också jämna år under min semester och en present som jag fick under festen gick rakt in i hjärtat på mig. Den var från min kompis August – som lämnade jordelivet för över 40 år sedan. Han var min bästis när jag var liten trots att han var närmare 70 år äldre än jag. Min brorsdotter bor numera i huset som var hans och det var hon som förmedlade presenten från honom – en brun svagdricksflaska med snäppkork som August en gång tömde. Han hade egenheten att han ogärna slängde något som kunde sparas – som till exempel drickaflaskor och tårtkartonger. Jag har ställt flaskan från honom på en fin plats i mitt hem. Då och då öppnar jag korken och låter Augusts ande sväva ut. Då återförenas han och jag.
Helén Nilsson i dagens Mitt i livet har en massa tankar om hur vi skulle kunna må bättre i vardagen, ja all tid överhuvudtaget. Hon lyfter fram yogan som ett sätt att nå dit. Hon tycker att vi behöver lära oss att leva i nuet, landa i oss själva och förstå att vi duger som vi är. Hon vill göra vad hon kan för att hjälpa människor i vårt stressamhälle. Hur vacker är inte den ambitionen?
Helén Nilsson skulle vilja erbjuda ett alternativt after work i sin yogastudio. Hon vill att vi ska komma till henne, lägga oss på mattorna och låta henne spela gonggong för oss så att vi släpper all stress inför helgen. Hur underbart skulle inte det resultatet vara?
Jag fick faktiskt prova på det där, om än sittande i en soffa. Helén spelade på gonggongen och ljudet fortplantades så att det till slut fyllde varje millimeter av rummet – och mitt sinne. Jag berättade för Helén att upplevelsen blev den samma som när jag håller mitt lilla barnbarn i famnen: Allt runt omkring upphör att existera och det finns bara Alfred och jag.
I Heléns yogastudio fanns bara ljudet från gonggongen och jag.