År 1945, strax efter krigsslutet, reser Nathaniels far till Asien och en månad senare åker modern efter. De ska vara borta från sina barn i ett år.
Barnen får i stort sett sköta sig själva men anar att något farligt pågår i utkanten av denna nya tillvaro.
Så en dag hittar de mammans koffert i husets källare. Hon for alltså inte till Fjärran Östern. Nathaniel förlorar plötsligt sin mor, tycker han. Och Michael Ondaatjes roman Lyktsken handlar egentligen om hur Nathaniel hanterar hennes svek.
Han börjar jobba på ett hotell när han har lov, på helger och vid sidan av skolarbetet som han gravt försummar. En opålitlig figur kallad Pilen håller en vakande hand över dem i hemmet. Men han saknar humor, till skillnad från de flesta människor ”som rör sig i lagens utmarker”.
Vi får genomgående den sortens kommentarer, iakttagelser som bara en vuxen kan göra. Nathaniel tar på det sättet ”sitt vuxna jag med sig” när han kryper in i sin egen person och utforskar tonåren.
Man njuter av tidsskildringen, den tilltufsade huvudstaden finns med som kuliss, som rester av en sjunken värld. Särskilt avsnitten om flodtrafiken på Themsen är återgivna med makalös sinnlig precision.
Ondaatje vet förkrossande mycket om det dåtida London. Men hans kunskaper ställer sig aldrig mellan stilen och det han avbildar. Romanen vittnar i sin helhet om research och lärdom, en mångkunnighet på många fält, och det skapar en särskild tyngd.
Så kommer plötsligt en våldsam scen när Nathaniel och hans syster blir överfallna. Plötsligt slås det livfulla spelet i bokens första del över ända och man påminns om att romanen också står med ena benet i en spionhistoria.
I del två har plötsligt tretton år gått och Nathaniel arbetar i underrättelsetjänsten. Under de åren har han försökt ta reda på sanningen om sin mor men hon är förtegen när hon återvänder.
Han försöker också lära sig att älska henne på nytt, för att ”kunna förstå vem hon var” och vad hon gjorde under kriget. Till slut uppdagar han och berättar om en dramatisk episod och där är hon inbladad i en veritabel spionhistoria.
”Lyktsken” är, precis som ”Anils skugga”, en porträttroman. Den sammansatta kvinna som man egentligen aldrig kommer riktigt nära är alltså berättarens mor. ”Jag gillar kvinnor som är smartare än jag... och kan överraska mig”, säger Pilen. Sådana kvinnor gillar uppenbarligen också Ondaatje!
Att ”Lyktsken” även är en kärleksroman upptäcker man rätt sent, det är nästan som om idén till det temat dyker upp först mot slutet av arbetet med boken. Men så är det förstås inte, detta mästerverk är listigt och noga planerat.