De har läst böcker, sjungit sånger, gått på museer och utställningar. Mona har varit med vid studentfirande och kalas, och de har gungat högt, högt tillsammans.
”Hej och hå, högt i det blå ska Lisas fötter nå”. Både Mona, 90, och Lisa, 25, minns sången de brukade sjunga när Mona gav Lisa fart i gungan och Lisa skrattar gott åt den fina minnena och säger att det var roligt att gunga.
Mona Holmgren har varit Lisas extrafarmor i 20 år. Hon har gråtit när Lisa mått dåligt och glatts åt Lisas framsteg – som när hon lärde sig att prata som åttaåring.
– Till en början pratade Lisa teckenspråk men vi läste böcker och tränade jättemycket på talet och det var fantastiskt när Lisa började prata, säger Mona.
Hon har jobbat som pedagog på de flesta skorna i Luleå och även om hon hade fullt upp efter pensioneringen var det som att något fattades. Hon var ju van att ha barn omkring sig. Visst har Mona egna barn, barnbarn och barnbarnsbarn som hon har en nära kontakt med. Men ingen av dem bor i Luleå.
– Jag var 70 år när jag såg annonsen i Kuriren. ”X-trafarmor sökes av enbarnsfamilj i Luleå. Svar med foto önskas”.
Det var det enda som stod i annonsen som Marita knåpat ihop.
– Vår familj var så liten och Lisa hade ingen farmor. Vi saknade den relationen och jag kände att jag behövde stöttning. Lisa har funktionshinder men det berättade jag inte förrän jag och Mona sågs. Mitt första intryck av Mona var att hon hade en fin personlighet och att hon var så pipinett och kultiverad, säger Marita och berättar att Mona tagit med Lisa på många kulturevenemang som teater, konstutställningar, genom åren.
Mona har ryckt in när Marita behövt barnvakt och Mona var många gånger den som väntade i hemmet när Lisa kom hem från skolan med färdtjänst.
– Vi brukade ofta vara ute och leka, vi sökte maskar och tittade på blommor. Eller så stannade vi inne och bakade bröd så att familjen hade färskt bröd till frukost. Vi läste läxor och tränade balansen. När jag hade duschat och torkat Lisa satt hon i mitt knä och så flätade jag hennes långa hår. Vi gjorde allt sådant som en farmor gör med sitt barnbarn, ler Mona.
För Marita har stödet varit ovärderligt och båda blir nästan tårögda när de berättar vad relationen betytt för dem.
– Det har många gånger varit tufft att vara förälder till ett barn med särskilda behov, och man får kämpa mycket för att få rätt hjälp och stöd. En gång när det var som kämpigast hittade jag en fin, liten ängel i brevlådan. Då hade Mona varit och lämnat en skyddsängel till mig, säger Marita och visar upp porslinsängeln som följt henne genom åren.
– Visst har du också kvar ängeln du fick av mig? frågar Mona av Lisa som svarar att det har hon!
Lisa bor numera i eget boende och där ställde hon nyligen till med 25-årskalas. Mona var självklart på plats.
– Jag har bara missat en av Lisas födelsedagar och det var när pandemin var som värst. Då fick jag inte komma. Det har varit en ynnest att få följa Lisa från fem års ålder och genom hela uppväxten och att jag fått känna mig behövd.
Även Mona och Marita har fått en fin relation och de säger att de betyder mycket för varandra.
– När Mona bjuder på middag har vi så mycket att prata om att jag nästan inte tar mig hem. Jag har lärt mig så mycket av henne. Inte minst att alltid fortsätta vara nyfiken och njuta av livet, säger Marita.